lördag 27 september 2014

Ett konstigt sammanträffande... eller?

Det var en dag i början av mars 2007. Jag hade just skickat det slutliga mailet till religionshistoriska avdelningen om att jag definitivt skulle lämna mitt avhandlingsprojekt om skogsrån. Liksom också forskarutbildningen som sådan. Jag kände mig lite omtumlad.

Jag var inte hemma, jag använde en dator hos en kompis. I själva verket hade jag ingen egen dator då. Några veckor senare skulle jag få en av min bror.

Efter att ha skickat mailet gick jag in i rummet bredvid.  Där stod TV:n på. På den gick just en film. Om det var någon kanal som sände eller om det var video eller DVD vet jag faktiskt inte idag. Om det var en sändning kanske jag kan så här i efterhand ta reda på datumet...

Jag kom in i filmen ungefär här.

En av de första scenerna jag såg var - en scen med ett skogsrå.  Det lockade en - som jag senare fattade det mycket elak! - man in i skogen. (Samtidigt som hans likaså elaka fru lockades åt ett annat håll av näcken.)

Det var "Äppelkriget." Jag hade aldrig sett den förut och hade inte en aning om att det fanns ett skogsrå i den.

Mitt rationella jag tyckte väl att det var ett väldigt konstigt sammanträffande. En mindre rationell del började nog fundera om det hela egentligen inte var någon sorts förebråelse för att jag lämnade ämnet...

fredag 26 september 2014

Talle-Maja

Vill gärna länka till "Talle-Maja", Måna Bergers ganska så fyndiga dikt om ett skogsrå. Som alla kan se är den mer sympatiskt inställd till rået än de båda tidigare texterna av Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf!

Viktor Rydbergs "Skogsrået"

Selma Lagerlöf var ju inte den enda svenska författare som var intresserad av skogsrået. Under 1800-talet väcktes intresset för folktrons väsen, som en del av en nationalromantisk trend.

Viktor Rydbergs dikt om skogsrået skiljer sig från Selma Lagerlöfs skildring på ett avgörande sätt. Medan Lagerlöf i Nils Holgersson faktiskt fokuserade på skogsråets huvudsakliga funktion, som rådare över skogen och dess djur, var Rydberg en av de många var huvudsakligen intresserade sig för en av dess mindre centrala egenskaper - dess roll som erotiskt väsen.

Det var han ju inte ensam om. Under 1900-talet kom denna sida att helt dominera bilden av rået. De ensidiga skildringarna hos folklorister som Carl Wilhelm von Sydow, Jan Öjvind Swahn och Ebbe Schön.bidrog till att denna aspekt helt kom att dominera de populära föreställningarna om rået.

Både Lagerlöf i "Nils Holgersson" och Rydberg i dikten Skogsrået demoniserar på olika sätt det rå som i folktron inte alls var entydigt ont. Men de gör det alltså på helt olika sätt. Hos Lagerlöf är rået ett hot mot "de arma" tamdjuren, hos Rydberg är det ett hot mot mannens psykiska hälsa...

------------------------------------------
Skogsrået

Han, Björn, var en stark och fager sven
med breda väldiga skuldror
och smärtare midja än andre män -
slikt retar de snöda huldror.
Till gille han gick en höstlig kväll,
då månen sken över gran och häll,
och vinden drog
med hi och ho
över myr och skog,
genom hult och mo;
då var honom trolskt i hågen,
han ser åt skogen och har ej ro,
han skådar åt himlabågen,
men träna de vinka och nicka,
och stjärnorna blinka och blicka:
gå in, gå in, gå in i vinande furumo!

Han går, han lyder det mörka bud,
han gör det villig och tvungen;
men skogens dvärgar i kolsvart skrud,
de fara med list i ljungen
och knyta ett nät av månens sken
och skuggan från gungande kvist och gren,
ett dallrande nät
i ris och snår
bak vandrarens fjät,
där fram han går,
och skratta så hest åt fången.
I hidena vakna ulv och lo,
men Björn han drömmer vid sången,
som runt från furorna ljuder
och viskar, lockar och bjuder:
gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!

Nu tystnar brått den susande vind,
och sommardejlig är natten,
och vällukt ångar från blommig lind
vid tjärnens sovande vatten.
I skuggan hörs ett prasslande ljud:
där böljar en skär, en månvit skrud,
där vinkar en arm
så mjäll och rund,
där häves en barm,
där viskar en mund,
där sjunka två ögon i dina
och leka så blå en evig tro,
att alla minnen försina;
de bjuda dig domna och glömma,
de bjuda dig somna och drömma
älskogsro i vyssande sövande furumo.

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.
De ögon så blå i nattlig skog
ha dragit hans håg från harv och plog,
han kan ej le
och fröjdas som förr,
och åren de se
in om hans dörr,
men finna ej barn och blomma;
han vesäll åldras i öde bo,
kring härden stå sätena tomma,
och väntar han något av åren,
så väntar han döden och båren,
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.

Djurens nyårsnatt

I Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" finns en berättelse om ett skogrå. Det är på samma gång en skräckromatisk och, uppriktigt sagt, en lite sliskig berättelse, men samtidigt intressant.

Skogsrået framställs som allierad med vilddjuren, och som ett hot mot tamdjuren. En präst får en inblick i detta, och beslutar efter sitt skakande möte med skogsrået, att arbeta för att "beskydda" de tamdjur "som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.". Resultatet av detta blev "att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen"...

Nils Holgersson är skriven för barn. De förväntades nog inte reflektera över att de "arma" tamdjuren, när de väl har räddats från vilddjuren, i de flesta fall blir minst lika grymt slaktade - av just människorna. Och över att berättelsens sensmoral alltså blir ganska så cynisk. Jag tror inte jag reflekterade över detta, jag heller, när jag först läste berättelsen.

Jag läste den hösten 1962, när jag var sju år. Jag hade fått boken av min lärarinna i Gubbängsskolan, Tyra Tjernberg. Berättelsen gjorde ett mycket starkt intryck på mig och bidrog kanske till att jag senare blev djupt fascinerad av skogsrån.

Nu ska man inte tro att Selma Lagerlöf var konsekvent negativ till skogsrån. I Gösta Berlings saga finns en annan berättelse, som är mycket mer positivt hållen. Jag återkommer till den.

Och ja, i juli 2006 kom jag själv till Blacksås. Nej, jag kom inte längre än till foten, vi hade åkt bil och klockan var kanske 23. Men det var en märklig känsla att mitt i natten stå vid det berg, där en berättelse som så trollband mig vid sjuårsåldern, utspelade sig.

--------------------------------------------
Djurens nyårsnatt

På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt uppe och språkade. Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva. "Ja, nu är vi här igen," sade de, och bygden sjönk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid. När de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt förstå hur de skulle härda ut med detta, men så snart de voro framme vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå sin bästa tid.

Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset framför stugorna, men något samtal ville inte komma i gång. Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra hälsningar neråt bygden. Det var ungefär allt, som sades.

Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert: "Vi borde inte behöva ha de så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Sunnansjö, som står därborta och titta oppåt Blacksåsen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia för oss, och jag lovar, att till den, som roar mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller på att sticka."

Detta förslag vann stort bifall. De två, som skulle tävla, gjorde förstås några invändningar, men gåvo snart med sig. Klement bad, att Bärnhard skulle börja, och det hade denne ingenting emot. Han kände inte mycket till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle komma med någon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk gärna lyssnar till sådant, ansåg han det klokast att välja något av samma slag.

"För flera hundra år sedan," sade han, "hände det, att en prost här i Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt i täta skogen. Han satt till häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. Han hade varit kallad i sockenbud långt borta i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen. Nu äntligen var ha på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgården förrän långt efter midnatt.

När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i sin säng var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i. Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast det inte själv syntes. Om inte den smulan månsken hade varit, skulle han ha haft svårt att skilja stig från mark, för det var barvinter och allting hade samma brungråa färg.

Den där natten red prosten en häst, som han satte stort värde på. Den var stark, uthållig och nära nog så klok som en människa. Bland annat förstod den sig på att hitta hem från vilket ställe i socknen som helst. Det hade prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på detta, att han aldrig brydde sig om att tänka på vägen, när han red den hästen. Sålunda kom han nu också ridande mitt i gråa natten och villande skogen med tyglarna hängande lösa och tankarna långt borta.

Prosten satt och tänkte på den predikan han skulle hålla nästa dag och på mycket annat dessutom, och det dröjde en bra stund innan det föll honom in att ta reda på hur långt han hade hunnit på hemvägen. När han till sist såg opp och märkte, att skogen stod lika tät omkring honom som vid resans början, blev han ganska förvånad. Han hade nu ridit så länge, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen.

Det var på samma sätt i Delsbo då som nu. Kyrkan och prostgården och alla stora gårdar och byar låg norrut i socknen omkring Dellen, och söderut fanns det bara skogar och berg. När prosten såg, att han ännu befann sig i obygden, visste han alltså, att han var kvar i södra delen av socknen, och att han nu måste färdas mot norr för att komma hem. Men detta var just var han tyckte att han inte gjorde. Han hade varken måne eller stjärnor att rätta sig efter, men han var en av dem, som har väderstrecken i huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red mot söder eller kanske mot öster.

Det var hans mening att vända hästen genast, men så hejdade han sig. Hästen hade aldrig gått vilse förut, och den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att det var han själv, som misstog sig. Han hade varit långt borta med sina tankar och inte följt med vägen. Och så lät han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på nytt i sina funderingar.

Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, att den höll på att sopa honom från hästryggen. Då förstod han, att han måste ta reda på vart han hade kommit.

Han såg mot marken och märkte, att han färdades på mjuk mossa, där det inte fanns någon upptrampad stig. Hästen gick på ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss förut kände sig prosten övertygad, att den gick åt orätt håll.

Den gången dröjde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang hästen att vända och lyckades också att föra den tillbaka till stigen. Men knappast var den där, förrän den gjorde en omväg och på nytt begav sig rakt inåt skogen.

Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna var möjligt, men när hästen var så envis, tänkte han, att den möjligen ville söka sig fram till en bättre väg, och så lät han den fortsätta.

Hästen redde sig väl, fastän den inte hade någon stig att följa. Stod en bergklint i vägen, klättrade den oppför den lika vig som en get, och när det sedan bar utför, satte de fötterna samman och kanade utför de branta hällarna.

'Måtte han bara hitta tillbaka hem före kyrkdags!' tänkte prosten. 'Jag undrar vad för min Delsbofolket skulle hålla, om jag inte komme i tid till kyrkan.'

Han fick inte längre grubbla över detta, för han kom helt hastigt fram till en plats, som han kände igen. Det var en liten mörk tjärn, där han hade legat på fiske förra sommaren. Nu såg han, att det stod just så till, som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hästen strävade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha föresatt sig att bära honom så långt bort från kyrka och prästgård som möjligt.

Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte på detta sätt låta hästen föra honom bort i obygden. Han måste hem, och eftersom hästen envisades att gå åt orätt håll, beslöt han sig för att vandra till fots och leda den, tills de komme in på kända vägar. Han lindade tyglarna om armen och började vandringen. Det var inte någon lätt sak att gå genom skogen klädd i tung päls, men prosten var en stark och härdad man och inte rädd för någon ansträngning.

Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och spjärnade emot.

Då blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig slå den där hästen, och det tyckte han sig inte vilja göra nu heller. I stället kastade han tyglarna och gick ifrån den. 'Vi får väl skiljas åt här, eftersom du vill gå din egen väg,' sade han.

Han hade knappast gått ett par steg, förrän hästen kom efter honom, fattade ett försiktigt grepp i hans rockärm och sökte hejda honom. Prosten vände sig då om och såg hästen in i ögonen liksom för att utforska varför den betedde sig så underligt.

Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade varit möjligt, men säkert är det, att så mörkt det var, så han hästens ansikte alldeles tydligt och kunde läsa i det, som om det hade varit en människas. Han förstod, att hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan. Den riktade en blick åt honom, som var både bedjande och förebrående. 'Jag har tjänat dig och gjort sin vilja dag efter dag,' tycktes den säga. 'Ska du inte kunna följa mig denna enda natt?'

Prosten blev rörd över den bön, som han läste i djurets ögon. Det var klart, att hästen behövde hans hjälp på ett eller annat sätt den här natten, och som han var en karlakarl, beslöt han genast, att han skulle följa den. Utan vidare dröjsmål ledde han den fram till en sten för att kunna stiga opp i sadeln. 'Gå på du!' sade han. 'Inte ska jag överge dig, eftersom du vill ha mig med. Ingen ska säga om prosten i Delsbo, att han nekar att följa någon, som är i nöd.'

Efter detta lät han hästen gå, som den ville och tänkte bara på att hålla sig kvar i sadeln. Det blev en farligt och besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Skogen stod så tät omkring honom, att han inte kunde se två steg framför sig, men det förekom honom, som om de färdades oppåt ett högt berg. Hästen krånglade sig oppför vådliga branter. Om det hade varit prosten själv, som hade styrt, skulle han aldrig ha tänkt på att föra fram en häst genom sådan mark. 'Du ämnar väl aldrig dig opp på Blacksåsen heller?' sade prosten och skrattade litet på samma gång, för han visste, att Blacksåsen var ett av de högsta bergen i Hälsingland.

Mittunder ritten började prosten märka, att han och hästen inte var de enda, som färdades ute den natten. Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos. Det lät, som när stora djur banar sin väg genom skogen. Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, och han undrade om hästen ville föra honom till en kamp mot vilddjuren.

Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen.

Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där prosten kunde se sig omkring åt alla håll. Han såg ut över omätliga sträckor av land, som gick opp och ner i klackar och klintar och överallt låg täckt av dystra skogar. Så mörkt, som det var, hade han svårt att finna någon reda i detta, men snart fick han klart för dig var han befann sig.

'Jo jo män, är det Blacksåsen, som jag har ridit opp på,' tänkte han. 'Det kan inte vara något annat berg. Där i väster ser jag Järvsö klack, och i öster blänker havet omkring Agön. Oppe i norr ser jag också något, som skiner. Det är nog Dellen. Och här i djupet under mig ser jag den vita röken från Nianforsen. Ja, det är Blacksåsen, som jag har kommit opp på. Det var också ett äventyr!'

När de var oppe på högsta toppen av berget, stannade hästen bakom en yvig gran, som om den ville hålla sig dold där. Prosten böjde sig fram och förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt.

Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var inte tomt och öde där, som han hade väntat. Mittpå den öppna platsen låg ett stort klippblock, och runt om detta var många vilda djur församlade. Det såg ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting.

Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, som var så tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otåligt med de små ögonen. Den märktes, att de hade svårt för att hålla sig vakna. Bakom dem satt några hundra vargar i täta leder. De var inte sömniga utan mer livliga mitt i vintermörkret än någonsin om sommaren. De satt på bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet. Bakom vargarna smög lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky att visa sig för de andra djuren och fräste då någon kom dem nära. Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som hade hundansikte och björnpäls. De trivdes inte på marken, utan trampade otåligt med sina breda fötter och längtade att få komma opp i träden. Och bakom dessa, över hela platsen ända bort till skogsbrynet, tumlade rävarna, vesslorna, mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt skapade, men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de större djuren.

Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela platsen var upplyst. På den höga stenen i mitten stod nämligen skogsrået och höll i handen ett tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga. Rået var högt, som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade och lyssnade.

Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ögons vittnesbörd. 'Det är ju alldeles omöjligt, det här,' tänkte han. 'Jag har ridit omkring för länge i skogsmörkret. Det är en inbillning, som har fått makt med mig.'

Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, och han undrade vad han skulle få se, och vad som skulle komma att hända.

Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen ljöd en liten pinglande skälla. Och strax hörde han buller av steg och av bristande grenar, såsom när en mängd djur bryter fram genom vildmarken.

Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget. De tågade fram ur skogen i sådan ordning, som om de skulle ha varit på väg till fäboden. Först gick skällkon, sedan tjuren, så de andra korna och därefter ungkreatur och kalvar. Fåren följde dem i en tät skock, så kom getterna och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.

Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande rätt mot rovdjuren. Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig stilla.

Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå till mötes. De såg eländiga och ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred hon framåt med hängande huvud och modlösa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stångas. Hästarna försökte att hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck. Allra ömkligast såg vallhunden ut. Den höll svansen mellan benen och nästan kröp utefter marken.

Skällkon ledde tåget ända fram till skogsrået, som stod på stenen på berget topp. Den gick runt omkring stenen och vände så tillbaka mot skogen, utan att något av vilddjuren rörde den. Och på samma sätt vandrade all boskap oantastad förbi vilddjuren.

Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogsrået sänkte sin tallvedsfackla över en och annan av dem och vände den neråt.

För var gång detta skedde, bröt rovdjuren ut i ett högt, glatt rytande framför allt om det var över en ko eller något annat storkreatur, som facklan sänktes, men det kreatur, som såg facklan vändas över sig, skrek högt och gällt, som om det skulle ha fått en kniv i köttet, och hela den flock, som det tillhörde, bröt också ut i klagan.

Nu började prosten förstå vad det var han såg. Han hade allt hört talas förut om detta, att djuren i Delsbo samlade på Blacksåsen var nyårsnatt, för att skogsrået skulle utmärka vilka tamdjur, som under nästa år skulle falla i rovdjurens våld. Han kände en stor ömkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.

Knappast hade den först flocken dragit bort, förrän det återigen hördes skällklang nerifrån skogen och boskapen från en annan gård kom tågande opp på bergstoppen. Den gick i samma ordning som den föregående och vandrade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt och märkte ut djur efter djur för döden. Och efter denna flock kom skara på skara utan avbrott. Somliga flockar utgjordes blott av ett par getter. Det var tydligt, att dessa kom från små torftiga hem, men fram till skogsrået måste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.

Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken kärlek för sina husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle de väl inte låta det fortgå så här,' tänkte han. 'De skulle väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin boskap vandra fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået.'

Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårdsboskapen. Prosten kände igen skällkons klocka redan på långt håll, och det måtte också hästen ha gjort. Den började skälva i alla leder och betäcktes av svett. 'Jaså, nu är det din tur att gå förbi skogsrået och få sin dom,' sade prosten till hästen. 'Men var inte rädd du! Jag förstår nog varför du har fört mig hit, och jag ska inte överge dig.'

Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg fram ur skogen och gick mot skogsrået och vilddjuren. Den sista i raden var hästen, som hade fört sin husbonde opp på Blacksåsen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar där och lät djuren bära honom fram mot skogsrået.

Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen.

Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom. Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra hoparna. Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren. Först när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden.

Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på korset på bokpärmen. Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand ner på marken.

Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till mörker kunde prosten ingenting se. Ingenting hörde han heller. Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukade vara om vintern i vildmarken.

Då delade dig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken. Och nu såg prosten, att han och hästen stod ensamma på Blacksåsens topp. Inte ett enda av de många vilddjuren fanns kvar där. Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gått över den. Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i svett.

När prosten hade ridit nerför berget och kom hem till sig gård, visste han inte mer om det var en dröm eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett. Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta."

Här slutade Bärnhard sin berättelse.

Sönderfallande bok om skogsrån

/Från min huvudblogg 1 februari 2008./

Idag lämnade jag tillbaka en bok jag lånade för kanske fyra år sedan. Eller rättare sagt, jag lämnade tillbaka en annan bok, och behöll den jag lånade.

Mer exakt. Jag hade lånat Gunnar Granbergs ”Skogsrået i yngre nordisk folktradition” från 1935 och lyckats misshandla den alla år jag haft den i min väska och så. Så pass mycket att jag antog att universitetsbiblioteket inte skulle godta det skick exemplaret var i. Nu hade boken blivit inkrävd, och då upptäckte jag till min glädje att den fanns på ett antikvariat. Så det kostade mig bara 225 kronor istället för de 600 eller 900 jag hade väntat att få betala. Dessutom får jag ju behålla den misshandlade boken, som är mycket sönderfallande, men som går att läsa.

Det löser också ett annat problem. Under många år har jag skrivit om skogsrån på min för tillfället avstängda hemsida, men aldrig vågat rekommendera boken av Gunnar Granberg. Varför? Jo, för då tänkte jag mig att någon skulle få för sig att låna den på Stockholms universitetsbibliotek och då skulle jag få betala en massa pengar…

Nu är det fritt fram att berömma den, med andra ord. Och då vill jag säga: skogsrået kan glädja sig över att ha fått en så nyanserad och respektfull skildare av traditionerna om henne…

Gunnar Granberg var etnolog och foklorist. Han verkade i en tid när svenska folklorister stod under starkt inflytande av Carl Wilhelm von Sydow, som brukade avfärda folktrons väsen med ganska så billigt psykologiserande. Skogsrået var enligt von Sydow i större delen av Sverige inget annat än ett utryck för ensamma mäns erotiska fantasier. Utom i trakterna runt Dalarna, där de var ett uttryck för ensamma fäbodflickors önskan att få en kamrat…

Det låter som om jag karikerar, men det gör jag inte. Det var exakt det han sade. En överblick av hans åsikter, och hans angrepp på de religionshistoriker som inte trodde att han hade rätt, kan man läsa om i ”Folklore and Comparative Religion”, ett utmärkt häfte av Ulf Drobin.

Nåväl, Gunnar Granberg verkade inom en av von Sydow dominerad tradition, men lyckades här i hög grad bryta med detta synsätt. Han ger en mycket nyanserad bild av skogsråföreställningen, om råets olika funktioner, dess geografiska utbredning, om hur det skildrades olika i olika delar av Sverige. Boken – en avhandling i etnologi - är pedagogisk, lättläst, och underhållande, om man är lika fascinerad av skogsråföreställningen som jag.

Han inleder också med ett internationellt perspektiv, och jämför med liknande föreställningar i Tyskland, Frankrike, Ryssland, Finland, Polen, Serbien, Danmark och Norge.

Han avvisar som antytts att föreställningen om skogsrået skulle uppkommit som ett resultat av erotiska eller andra hallucinationer, och betonar att själva namnet rå betyder rådare, eller härskare. Alltså härskare över skogen.

Men samtidigt kan han inte helt slita sig från von Sydows schema. Så till exempel tror han att skogsrået var kvinnligt i Sverige därför att det var män som framförallt arbetade i skogen. Tillbaka till de erotiska fantasierna som förklaring alltså!

Det kan te sig ologiskt, men han verkar lösa det genom att antyda att skogsråföreställningen visserligen inte uppkommit genom erotiska fantasier, men att dess karaktär under de senaste århundradena påverkats av bland annat manliga kolares fantasiliv.

Att skogsrået i fäbodsområdet också var kvinnligt trots att det framförallt sågs av fäbodsflickor har han ingen bra förklaring på, lika lite som att det var manligt i Ryssland och Finland. Trots att även där, så vitt jag förstår, män arbetade i skogen mer än kvinnor.

För det andra saknar han en mer religionshistorisk syn. Det finns alltså inga jämförelser med berättelser om andeväsen knutna till naturen i de fornordiska skrifterna, eller om rådare i ett mer globalt perspektiv. Den som vill läsa om det senare kan istället få tag i Åke Hultkrantz utmärkta antologi ”The Supernatural Owners of Nature” från 1961. Den finns också på Stockholms universitetsbibliotek. Om det förra har Lotte Motz och Ellis Davidson skrivit utmärkta saker.

Men vem intresserar sig för skogsrån? Förmodligen inte många. Men det verkar bli fler. Nyhedniska rörelser, gudinnetro, och intressen för ”forn sed”, som somliga kallar det, är på uppgång. Och jag tycker i alla fall att det verkar trevligare att läsa om kvinnliga rådare över naturen, än att läsa om till exempel krigsguden Oden. För att nu inte tala om att dyrka…

"Levande föda" och folktrons väsen

/Från min huvudblogg 5 november 2007./

Jag har just sett sista delen av en ganska otäck TV-serie, "Levande föda". Det finns något som stör mig djupt med den.

Den börjar med att beskriva skräcken för naturväsen, och i synnerhet skogsrån, och fortsätter in i en historia av kidnappning och övergrepp. Jag undrade lite hur dessa två teman skulle kopplas ihop. Mot slutet fick vi svaret: förövarna kidnappade och plågade människor med det yttersta syftet att använda dem som föda åt ett mystiskt skogsväsen.

Jag har inget emot TV-serier om skogsväsen. Folktrons skogsväsen är fantasieggande och det skulle kunna göras en helt underbar TV-serie om exempelvis skogsrån. Jag har inget emot en TV-serie om övergrepp och kidnappningar, om den kan ge folk en insikt om att detta är en verklighet - en fasansfull verklighet som finns ibland oss.

Men att kombinera dessa teman på detta sätt blir så trist. Dels höljs mänskliga övergrepp in i mystikens dimmor, dels demoniseras folktrons väsen och blir en sorts onda människoätare uppfödda av sadister av släktet Homo Sapiens, som verkar inspirerade av makarna West, Jeffrey Dahmer eller Marc Dutroux.

Folktrons väsen var sällan onda, trots att kyrkan gjorde mycket för att få dem till det. De kunde vara lättretade, de kunde vara förföriska, men de var nästan aldrig onda. Det borde jag veta, som suttit timmar, dagar och veckor och studerat berättelser om sådana väsen på Stockholms folkminnesarkiv.

Skogsrån gjorde dessutom i stort sett aldrig barn illa. Ibland hjälpte de barn som gick vilse. Om jag hade resurser, och fantasi, till det skulle jag gärna göra en vacker TV-serie om hur ett skogsrå visar sig hjälpa barn bort från kärlekslösa föräldrar och förövare. Det skulle vara att visa lite sympati för de urgamla föreställningarna om övernaturliga naturväsen.

Det är inte naturväsen som plågar ihjäl människor, det är andra människor... Det är inte skogens väsen som är ett hot mot vilsekomna människor, män, kvinnor och barn - det är den infernaliska djungel som konstruerats av människor.

MYCKET kort presentation....

Denna blogg kommer att handla om skogsrån och andra sällsamma folktroväsen. Till en början med kommer den att innehålla äldre artiklar, som redan finns på mina andra bloggar, men meningen är förstås att jag ska skriva nya speciellt för den...

Vilse i folkminnesarkivet

/Skriven 29/9 2007/

Det var för några år sedan, jag höll på att läsa om skogsrån. Jag var ofta på folkminnesarkivet i Stockholm och läste anteckningar om folk som hade mött skogsrån.

Som ni kanske vet lurar skogsrået ofta människor att gå vilse. Man går runt och runt i skogen, och hittar inte hem. Men om man kommer på att vända sin tröja ut och in, eller bak och fram, upptäcker man ofta var man är någonstans och kan hitta hem igen.

Nåväl, jag satt där och läste och gjorde anteckningar och märkte att jag måste gå på toaletten. Jag hade varit på toaletten där många gånger, det var bara att gå nerför en trappa och sen låg den där.

Men den här gången, upptäckte jag, var det helt annorlunda. Där toalettdörren av trä skulle finnas fanns istället en låst järndörr. Konstigt, tänkte jag, har jag gått ner fel trappa? Men det fanns bara en trappa, så vad kunde ha hänt?

Faktiskt hade jag varit på toaletten tidigare samma dag så det kunde knappast vara så att de hade byggt om på några timmar. Mysteriet tätnade.

Till sist tog jag mod till mig och frågade en kvinna i personalen som var den jag hade bäst kontakt med, och som visste att jag läste om skogsrån.

Det hela var verkligen pinsamt. Jag sade till henne att, hmm... det här är konstigt, men jag hittar inte till hmm... toaletten, fast jag har varit där många gånger förut. Hon log mycket vänligt.

Hon följde mig ner för trappan och visade mig toaletten. Medan vi gick ner frågade hon roat om jag inte hade försökt med att vända tröjan ut och in. Det visade sig nu att korridoren där nere krökte av, och toaletten låg längre in. Fast jag hade varit där kanske 50 gånger hade jag "glömt" det, och min syn var kanske förvänd också, för jag hade inte sett att korridoren kröktes.

Jag mumlade ett förvirrat och skamset "tack" och hon gick upp igen.

Sedan flyttade folkminnesarkivet några kvarter bort. Jag fortsatte att gå dit. En dag när jag skulle gå därifrån såg mannen som satt i expeditionen så road ut. Jag frågade om jag hade glömt betala för några kopior. Han skakade på huvudet och log, nästan lite infamt.

När jag kom ut på gatan insåg jag plötsligt vad det var som var så roligt. Jag hade utan att veta det vänt tröjan ut och in!

Korset på Svartberget

/Från min huvudblogg 6/11 2011./

Jag har varit i Hassela och besökt några vänner. Det är alltid roligt att besöka Hassela. Av många anledningar.

Mer allmänt tycker jag dessutom om att komma bort från stan ibland. Naturen är full av mystik och magi. Och poesi. Det är vilsamt, och spännande, att komma närmare den.

Men en sak kände jag mig tveksam inför under mitt senaste Hasselabesök. Det var när vi besökte Svartberget för att titta på korset.

Det är nämligen så att en lokal präst länge har arbetat för att resa ett stort kors någonstans i Hassela för att placera orten på kristenhetens karta. Först var det tal om Älvåsen. Men det blev inte av, inte på den platsen.

Men till sist lyckades han med en annan plats, och nu står ett 30 meter högt kors på Svartberget. Jag gillar det inte alls.

Missförstå mig inte, jag har absolut inget emot Jesus.

Men just därför tycker jag inte om korset som symbol. För mig är och förblir det ett döds- och tortyrredskap och jag kan inte se något uppbyggligt med att använda det som en religiös symbol.

För det andra förfular det berget. Berget är vackert, men det är inte korset.

Medan de två som var i mitt sällskap pratade om, kan man anta, hur fint korset var, smög jag mig undan och lade lite snus på en stubbe. Det är så man offrar till skogsrån enligt svensk folktro. Jag vill gärna offra snus till ett skogsrå :-) , dessutom var det en tyst protest mot närvaron av det bisarra jättekorset.

Till sist kan ni gärna lyssna på spelmanslåten "Svartbergstrollen" skriven av en lokal spelman. Och, ja, den handlar om samma berg som korset idag står på...

Tibast och vänderot

Det finns många sätt att bli av med skogsrån. Tidigare berättade jag om ett av de mer brutala sätten. Men det finns andra, betydligt mer fredliga och snälla sätt.

Det finns en sägen som brukar kallas tibastsägnen. I den är huvudpersonen en kvinna, vars man har förförts av skogsrået. .

Han går till skogen vareviga dag och umgås med rået. Frun vet vare sig ut eller in.

Till sist kommer hon på vad hon ska göra. Hon går djupt in i skogen, tills hon själv möter skogsrået. Hon går fram och ställer en fråga till rået. Jo, det är så här att hon har en tjur, som inte vill stanna hemma. Han går ständigt över till grannens kor, som han hellre umgås med ån att vara hemma. Vet skogsrået möjligen något bot för detta?

- Men vet du inte det, svarar rået . Du behöver bara ge honom tibast och vänderot, så kommer han att förlora allt intresse för grannens kor och stanna hemma. Frun tackar för tipset och går hem.

Men det är naturligtvis inte tjuren som hon har tänkt på. Så hon börjar istället ge sin man tibast och vänderot, utan att han vet om det. Och se, han slutar helt intressera sig för skogsrået och stannar hemma istället.

Skogsrået fattar att hon blivit lurad, och blir fly förbannad. Ofta kan man höra hennes ilskna röst utanför parets stuga: "Tibast och vänderot, tvi vale mig som lärde dig bot"!

Så den som inte vill bli förförd av ett skogsrå vet vad han ska göra. Vänderot är samma sak som valeriana, och finns ofta på hälsokostbutiker. Tibast är lite knepigare. Det är giftigt, och säljs inte någonstans, men det finns förstås i naturen och i mycket, mycket små doser kanske det inte är så farligt....

Men jag tänker då inte ta någondera. Skulle aldrig falla mig in. För om jag mot all förmodan skulle möta ett skogsrå, och detta av någon fullständigt outgrundlig anledning skulle finna mig attraktiv (det senare förefaller mig betydligt mer osannolikt än det förra!) skulle jag ju inte alls vilja ha tagit några medel som gör mig helt ointresserad.

Det vore ju att missa ett tillfälle i sitt liv som väl aldrig kommer tillbaka. Och det skulle jag väl inte vilja för allt smör i Småland....

Fadern och skogsfrun

Sitter och tittar igenom lite anteckningar jag gjorde när jag läste om skogsrån på folkminnesarkivet i Stockholm. Det finns många stereotypa sägner, men det finns också många intressanta självupplevda berättelser (”memorat” i Carl Wilhelm von Sydows terminologi). Många kunde verkligen få en att fundera över de människor som berättade dem – och om deras omgivning.

En av dessa var en mycket märklig utsaga av en 95 år gammal kvinna i Uppland, från 1950. När man läser det fylls man faktiskt av förundran. Menade hon vad hon sade? Eller drev hon kanske med den folkloristiske upptecknaren?

Ja, döm själv. ”Min far låg mycket i kolskogen på vintrarna och han vänslades och hölls med skogsfrun så han alltid hade tur i skogen … så det var bara att gå in efter bössan . . Han ville ej erkänna att han hölls med skogsfrun men det visste ju alla i alla fall att han gjorde”. (Erica Edin, född 1855. Uppt. 1950).

”Det visste ju alla” att hennes far ”hölls med skogsfrun”. Trodde hon verkligen detta, eller var det en omskrivning för något annat? Och vad trodde egentligen ”alla”?

När jag läste detta beklagade jag verkligen att tidsmaskiner tyvärr inte existerar. Erica Edin var 95 år 1950 så det lär inte löna sig att slå upp henne i telefonkatalogen. Och jag misstänker att upptecknaren med stor sannolikhet är död också.

Så jag får nog aldrig svar på mina frågor. Tråkigt nog.

Erik Rodenborg augusti 2010

Snorvipa, kolaren och skogsrået

Den här berättelsen som följer är en sammanfattning av olika varianter av en känd sägen, som jag funnit på Stockholms folkminnesarkiv. Den har aldrig berättats på just detta sätt, men det finns många berättelser med detta tema. När jag skulle berätta den i ett föredrag jag höll om rådarväsen på Gudinneveckan i Näsåker 2008 höll jag faktiskt på att börja gråta.

”Det var en kolare som skötte milan ute i skogen. Han sätt där på nätter och dagar, och det var ganska ensamt. Han drömde om att slippa att sitta där, och om sin fästmö i byn.

Så en kväll tyckte han att han hörde något. När han tittade upp såg han en kvinna som stod och tittade på honom. Hon var så oerhört vacker, och det var något med hennes ögon som trollband honom. Hon sa att hon frös och frågade om hon fick sitta ned. Han sade genast ja, och de började prata med varandra.

Hon stannade kvar i stugan vid milan, och de blev efter ett tag tillsammans. Det var både fint och praktiskt, för hon verkade vara så stark. Hon kunde hjälpa till med milan på ett sätt som ingen karl kunde. Och hon var inte bara stark - hon verkade på ett rent övernaturligt sätt veta om det var något problem med milan. Så fort det var något, kände hon på sig det, och gick dit och fixade saken.

De fick efter ett tag flera barn. De var lyckliga, även om han då och då undrade vem hon var, och om det kanske var något trolltyg över det hela. En dag beslöt han sig för att fråga en vis man om saken.

Efter att ha talat med honom blev kolaren rädd. Kvinnan han hade träffat måste vara rånda, skogsrået, och det innebar problem. Vad skulle prästen säga, vad skulle andra alla säga… De kunde ju inte gärna gifta sig kyrkligt heller.

Men den vise mannen visste på råd. Han berättade att alla skogsrån hade en svaghet. De behärskade inte alla djur i skogen, som man kunde tro. Vargarna var deras naturliga fiender.

Så nu tog en listig plan form i kolarens huvud. Han berättade för skogsrået (för nu visste han ju att det var henne som han hade fått som fästmö), att han tyckte att hon borde visa upp sig för hans föräldrar. Det måste man ju göra, på det sättet skulle det hela bli mer officiellt. Hon blev så glad, det här hade hon väntat på länge. Hon såg det som ett bevis på att han verkligen älskade henne.

Det närmade sig jul och isen hade frusit. Kolaren tog hästen och fästmön/skogsrået och deras gemensamma barn fick sitta i släden. De körde över den frusna isen.

Nu kom stunden han hade väntat på. Fyra vargar sprang över isen och började jaga dem. Han skar av repet så att släden skulle stanna. Vargarna skulle äta upp modern och barnen och han

När naturen var kvinnlig

/Om skogsrået och andra rån. Publicerad i Socialisten mars 2005. Internetversionen är ändrad på några punkter./

När man nämner ordet skogsrå kommer de flesta människor att tänka på en kvinnlig entitet, som förför män i skogen. Män som sedan blir grubblande, inåtvända eller rentav galna.

För ett tag sedan började Arla att ”informera” om skogsrån på mjölkpaketen. Där fick vi reda på att skogsrået ”var en farlig typ som lockade framförallt unga kärlekskranka män i fördärv och ond bråd död”.

Om vi bortser från det där med ”ond, bråd död” som i stort sett är ett rent påhitt från Arlas sida, är denna bild av skogsrået vitt spridd, och svårutrotad. Även en etablerad folklorist som Jan-Öijvind Swahn hade mage att döpa ett kapitel om skogsrået till ”Skogsrået – folktrons pinuppa”. Men även om bilden är spridd stämmer den inte speciellt bra med vad vi vet från folkminnesanteckningar.

Skogsrået var inte huvudsakligen en sexuell varelse, utan ett ”rå” (”rådare” i betydelsen härskare). Skogsrået, sjö- eller havsrået, och bergsrået var (vanligtvis) kvinnliga väsen som härskade över skogen, sjön, havet och bergen. Skogsrået rådde över skogens villebråd, havsrået kunde förhindra eller framkalla stormar, och bergsrået vakade framförallt över malmen i gruvorna, och hindrade ofta människor från att upptäcka dessa fyndigheter. Om den vilda naturen dominerades av kvinnliga väsen var rådarna över det människan skapat oftare könlösa eller manliga.

Skogsrået dyrkades med all sannolikhet under förkristen tid, och så sent som under 1800-talet finns folkloristiska anteckningar om hur människor offrade till skogsrået, till exempel tobak eller mynt på en stubbe. Skogsrået kunde också hjälpa till vid milan, och varna för olyckor. Den jägare som var vänlig mot skogsrået fick nästan alltid god jaktlycka, medan den som på något sätt hade retat rået fick åka hem tomhänt. Det finns ganska så många beskrivningar om hur vallflickor vid fäbodarna får hjälp av skogsrån vid djurskötseln, liksom att de byter sin boskap mot skogsrået. Det finns också berättelser om hur skogsrået straffar de jägare som orsakar djuren onödig plåga, eller skjuter mer än de behöver för att äta.

Många berättelser om skogsrån beskriver dem som hjälpsamma och vänliga, om än ganska så lättretade. I en vacker berättelse från Värmland berättar en ung kvinna att hon hade träffat skogsrået i skogen två gånger. Hon hade lärt sig att man skulle undvika att tala med skogsrån så hon sade inget utan skyndade sig iväg. Men, tyckte hon, skogsrået hade lett så vänligt mot henne att hon nu bestämt sig för att om hon träffar det en tredje gång skulle hon ta mod till sig och börja prata med henne!

Den katolska kyrkan var i allmänhet tolerant mot folktrons väsen, men när protestanterna tog makten, startades en kampanj mot dessa, som sågs som demoner som skulle bekämpas. Detta påverkade bilden av bland annat skogsrån, som kom att uppfattas som demoner eller fallna änglar. Att den bilden skulle vara ursprunglig är helt uteslutet. Skogsråtron har helt klart sitt ursprung i förkristna föreställningar om ”rådare” över djur och natur, och de beskrivs inte heller som speciellt onda i sägner och andra berättelser.

Motsättningen mellan den folkliga religiositeten och den härskande makten kanske inte började med kristendomen. Det finns sägner om hur Oden med sitt krigarfölje ”jagar” och dödar skogsrån. Om dessa sägner har sina rötter tillbaka i förkristen tid, vilket inte verkar osannolikt, har det kanske redan före kristenhetens seger funnits en motsättning mellan de härskandes religion och den folkliga tron på kvinnliga naturväsen. Oden var en aristokratisk gud, och det är inte en tillfällighet att många rasistiska och nynazistiska grupper idag stoltserar med att de ”dyrkar Oden”. Skogsrået var inte intressant för de härskande, men hade en viktig betydelse för den stora majoriteten av fattiga människor som bodde intill skogar.

Därför talar det mesta för att föreställningen om skogsrån är mycket gammal, äldre än kristendomen, men också äldre än vad som brukar kallas ”asatro”. Oavsett vilken religion som de härskande hade fortsatte befolkningen på landsbygden att tro på övernaturliga ”rådare” över naturen. Och i Sverige var som sagt, i motsats till hur det var i exempelvis Finland, dessa väsen praktiskt alltid kvinnliga.

Man kan i uppteckningarna om skogsrån, speciellt från södra Sverige, se vad som delvis måste vara effekter av kyrkans försök att demonisera dem. Många är berättelserna om hur skogsrået lurar människor att gå vilse. Man kan gå runt och runt, och ständigt komma tillbaka till samma plats. Men om man exempelvis vänder tröjan ut och in eller nämner Jesu namn, bryts förtrollningen och man upptäcker var man är någonstans, samtidigt som man i bakgrunden kan höra skogsråets retfulla skratt. (Men i slutändan klarade sig människorna praktiskt taget alltid i sådana fall, så det handlade inte heller här om ”ond, bråd död”.)

Men hur är det med de sexuella inslagen? De fanns förvisso, men endast en relativt liten minoritet av berättelserna om skogsrån, cirka tio procent, innehåller sexuella inslag. Och i dessa berättelser framställs skogsrået för övrigt inte alls, i motsats till vad Jan-Öijvind Swahn antyder i sin rubrik, som ett sexuellt objekt för män. Hon är ett sexuellt subjekt, det är männen som är i underläge och ibland tvingas till sexuellt umgänge för att exempelvis få god jaktlycka.

Vad den kristna kyrkan aldrig lyckades med, lyckades ”moderniteten” och sekulariseringen med. Tron på skogsrån dog i praktiken helt ut under sent 18- och tidigt 1900-tal. Det gäller för övrigt också tron på kvinnliga naturrån överhuvudtaget, medan jag faktiskt har hört talas om en och annan som fortfarande tro på tomtar (en manlig typ av gårdsrån).

På sätt och vis känns det lite tråkigt. En skogspromenad skulle vara lite mer spännande om man kunde tänka sig att när som helst stöta på ett skogsrå.


Erik Rodenborg 2005

Väggebergs rå som gav torparpojken sin tro

Den här texten hittade jag på folkminnesarkivet i Stockholm. Blev väldigt fascinerad av den, skrev av den, och lade ut den på min webbsida. E.R.
--------------------------------

Jag ska nu berätta en sägen om Väggebergs käring och pojken i Dalaryds torp. En gammal hedersgubbe, den nu döde Nils i Grindsbo under Tyresbo har för mig omtalat både denna och flera andra historier om nejdens sevärdheter, när glöden under sagokvällarna slocknade på härden i hans stuga, och nordan tjöt sin sorgesång över tallarna på Hamra mo. Jag låter med någon omskrivning fader Nils själv berätta.

”För länge, länge sen, när min farfar gick och läste för prosten Duverus, bodde i Dalaryd torp en gubba, som hette Niklas. Han hade flera barn, men ingen var gladare och vackrare än hans äldsta son, Erik, som förresten gick och läste samma år som farfar min. En kväll, det var vid solståndstiden, när himlen i skymningsstunderna är som ljusast och kledorna sjunga som allra värst – skulle den då omkring nittonårige Erik gå till Tjärsjön och lägga nät. När detta var gjort, skulle han förstås gå hem, men medan han låste ekan vid en dybrun stubbe, fick han höra ett underligt klagande rop uppåt bergen, där Väggebergs stuga låg. Han gick dit, men hörde nu intet. Som han inte det minsta var rädd, satte han sig på en sten att vila. Bäst han så satt, fick han se en bländfager ungmö stiga upp ur grytet och komma fram till stenen, där han satt. Hennes hår var gult som korn i mognad, och ögonen strålade som Tjärsjön själv en himmelsk dymmeldag. Erik blev alldeles förtrollad och blixtrande kär i skogarnas väna mö. Hon satte sig i hans knä och började klaga, att viddernas ensamhet låg så tung på sinnet när kledran skrek i kvällens tystnad, och hon längtade till en jordisk varelse, som hon kunde få älska på mänskligt vis. Ville nu Erik bli hennes allt, hennes ensamhets tröst, skulle intet i världen fattas honom. Allt skulle gå honom väl i händer. Tjärsjön skulle ge hopar av fisk, när abborna i Hjorten vore som döda, harar skulle springa för hans fötter vid första steg han tog med bössa på axeln, och tjädern skulle han kunna skjuta på flera stenkasts håll. Sådana lockelser kunde inte Erik stå emot, och han svor henne sin tro vid de tändande stjärnornas sken.

När han kom hem kröp han tyst som ett lodjur på jakt, ned i bädden, där brodern sov. Morgonen därpå steg han tidigt upp för att vittja de utlagda näten, som nu vore så proppade med fisk, att han hade fulltung börda. Men han var inte längre sig lik utan gick som en drömmare omkring i solljuset och längtade till kvällens ro, då han åter skulle få träffa sin huldremö i skogens sköte.

En väldigare jägare, än Erik var, hade socknens befolkning aldrig fött, men en tystare och mera inbunden yngling hade heller inte bygdens tärnor skådat, och hans drömmande ögon satte deras unga hjärtan i brand, men ingen brydde han sig om, och alla fingo därför gå i hopplös längtan. Dock var det till sist en piga på Viggesbo, som lockade ur honom hans hemlighet, när de en gång hade söndagssällskap från kyrkan. Han talade då om, att Väggebergs fagra rå, som dittills ingen sett, var hans älskade ungmö, och att hon lärt honom förstå djurens språk och furornas susning i skogen. Till henne trånade han, då dagen grydde, på henne tänkte han, då träden kastade sin minsta skugga, och till hennes möte ilade han som jagat rådjur i sprang, när björnarna på Hjorten somnat.

Men han erkände också, att han inte kände sig fullt lycklig med detta liv. När han såg den väna skogsjungfrun komma emot sig som, som en bedårande prinsessa med leende mun och strålande ögon, då kände han barnets glädje inför julljusets tindrande sken. Men när han blev ensam om dagen, då var världen glädjetom och mörk som livet för syndaren efter fallets ögonblick.

Och nu skedde liksom ett under, när han för en människa yppat sin hemlighet. Den vackra Anna föreföll honom i denna stund oändligt mycket skönare än skogens förtrollade mö, och utan att rätt veta, vad han gjorde, gav han henne en kyss på varma mänskliga läppar.

Då hördes i skogen en suck så gripande hemsk, att vägkantens furor skälvde. Det lät som ett rådjurs sista skri, som en klagande ugglas i nattens vindel svepte platsen, där de båda unga stodo så att markens örter sänkte sina blommor som i bävans bön. Efter den dagen var det slut på Eriks glädje. Allt vad han tog för sig gick på oturs vis från det största till det minsta. Skulle han hugga, slog yxan fel, täljde han, brast kniven, och sågbladet gnisslade i stocken om ”sviken tro, sviken tro, sviken tro”. Det blev på detta sätt i längden outhärdligt, och han måste slutligen bort i skogen till bergen på Viggesbo mo. Där satte han sig som förr på ljungklädd tuva men nu i sorgens vemod och grät.

Då nalkades sakta och med dröjande steg Väggebergs sagosköna rå. Hon slog sig ned vid hans sida och talade om sorg och kval. Hon föreföll honom nu så skön som solen vid sin nedgång från brandgul himmel, som månens skimmer på sakta vaggande våg.

”Min lyckas tid är nu gången” sade hon, ”och sorgens evighet går in. Ty när ett skogens väsen ger en mänsklig son sin tro, då ger hon honom allt, mer än sitt liv, sin sällhet. Men svikes hon, får hon inte som jordens döttrar dö, utan måste leva i ständig sorg och saknad.

Så länge furorna kring Tjärsjöns stränder susa, skal jag gå här och sucka. Längta och klaga efter dig, som bröt din ed. Hade du varit mig trogen, hade jag fått frid, fått leva och blivit min evighets trolldom kvitt. Men nu ska jag sörja mig gammal och ful, bli en käring som aldrig viska mer om kärlek och tro. Jag var dömd att tiga med mitt grymma öde, jag måste lite på din fria vilja ett år eller två. Hade du hållit ut i trohet, tills granen satt två gånger frö, då hade jag fått bli människa som du, min skönhet hade jag fått ha kvar, och en trognare maka skulle aldrig ha svurit sin tro vid de signade klockornas klang. Men nu farväl, farväl för alltid! Jag förlåter dig allt och går till skogen för att tråna och lida i evig längtans sorg. Dock ska du till slut ge mig en avskedets kyss att jag i gråtung dimma må minnas min lyckas tid."

Och med ens var Erik ensam, tröstlöst ensam som en enda levande bland slagfältets tusende lik. Sen den dagen var det också slut med Eriks glädje. Han tyckte sig aldrig kunna ångra nog, att han kunnat skänka henne livets fulla värde, att bli människa som han. Aldrig kunde han förlika sig med den tanken, att en skogens ande var i själ och hjärta bättre än jordens syndfulla barn. Och därför att han svikit den bästa, den mest renhjärtade varelse i världen, sörjde han sig trånsjuk och dog i armod några år därefter.

Men sen dagen visar sig Väggebergs rå blott en enda gång vart tionde år, dagen för hennes och Eriks avsked. En gammal gubbe i Dalaryd sade sig i min barndom ha sett henne, och hon var då gammal och ful som det ledaste troll. Men ögonen vore vackra, och blicken skvallrade om all världens längtan i sorg. På grund av sin nuvarande fulhet i ålderdomens skröpliga gestalt kalas hon med det mindre vackra namnet ”Väggebergs käring”.

Så lyder sägnen, som gamlingen måhända hört
sin farfar berätta, när han velat tysta den lilles gråt i väntan på mor en kväll”


(”Väggebergs rå som gav torparpojken sin tro”, nedtecknad av V. Haak, 1919)

(Andra berättelser om Väggebergs rå återfinns i boken "Anteckningar om Rumskulla", s. 83 och 117-18. En beskrvning av själva Väggeberg finns på sidan 107. Boken kan beställas från Kalmar läns museum!)

Skogsrå, makt och sexualitet

/Skriver hösten 2005/

Skogsrået är ett av de mest intressanta av folktrons väsen. Det är också det mest förtalade.

Under det senaste århundradet har begreppet ”skogsrå” hos många människor gett närmast pornografiska associationer. Och hur skulle det kunna vara annorlunda när till och med en känd folklorist som Jan-Öjvind Swahn i sin bok om folktro från 1964 döpte kapitlet om skogsrån till ”Skogsrået – folktrons pinuppa”? Och när en betydligt mer ansedd auktoritet, Carl Wilhelm von Sydow, ansåg att mäns erotiska hallucinationer i skogen var den enda orsaken till den sydsvenska skogsråföreställningen.

Den som går till ett folkminnesarkiv i hopp om att få frossa i erotiska skildringar blir dock snart besviken. I själva verket innehåller en ganska liten del av berättelserna, jag skulle uppskatta de till något mer än tio procent, sexuella/erotiska inslag.

Mer väsentligt är att själva grundstrukturen i skogsråföreställningen, och själva namnet skogsrå, inte är av sexuell karaktär. Rå betyder ”rådare” i betydelsen härskare. Skogsrået är ett väsen som härskar över skogen, liksom hennes systrar sjörået, havsrået och bergsrået härskar över sina element.

Skogsrået härskar också över skogens djur. Medan prästen i byn kunde läsa bibeltexter om att inte ens en fågel ramlar ner från himlen utan att Gud vill det visste sägnen att berätta att fåglarnas, och andra djurs, öden i själv verket låg i skogsråets händer. Ett faktum som jägarna behövde ta hänsyn till, om de skulle kunna få god jaktlycka…

Skogsråets kontakter med människorna är ibland nästan harmoniska, ibland problematiska. Skogsrået kan hjälpa jägaren att få god jaktlycka, kolaren att hålla milan brinnande, fäbodflickan att återfunna bortsprungna djur. Hon kan också mer allmänt bidra till arbetet vid milor och fäbodar. Allt enligt sägner och andra berättelser.

Men hon kunde också retas och djävlas. Hon kunde lura människor, både kvinnor och män, att gå vilse i skogen, hon kunde ibland stjäla boskap, och om hon blev illa behandlad kunde hon hämnas. En jägare som förolämpade henne skulle för överskådlig framtid förlora jaktlyckan; en kolare som gjort detsamma kunde se fram emot en olycka i milan.

Barn som gick vilse i skogen kunde dock berätta om att skogsrået tagit hand om dom och hållit dem torra och mätta; å andra sidan kunde även mera permanenta försvinnanden skyllas på skogsrået.

Människor som mötte skogsrået kunde ofta bli rädda; å andra sidan berättade en flicka i Värmland om hur skogsrået hade lett så vänligt mot henne att hon ångrade att hon inte började prata med henne.

Makten över naturen var kvinnlig. Skogen, bergen, sjöarna och haven låg under kvinnlig kontroll. Och så var det förstås också det där med män och sexualitet…

För trots att endast en liten del av berättelserna handlar om sexualitet är detta tema ändå en viktig del av skogsråets karaktär.

Män kunde alltså bli tillsammans med skogsrået. Detta var inte bara en ”sägen” jämförbar med dagens ”moderna folksägner” som få människor (eller i några av fallen inga alls - jfr skrönorna om ”silverpilen”!) tror på. Föreställningen var så pass trodd att en man 1691 blev avrättad för att ha varit oförsiktig nog att berätta att han haft samlag med ett skogsrå.

Om man går igenom berättelserna om sexuella kontakter mellan män och skogsrån slås man av något märkligt. Skogsrået hade i princip samma ställning gentemot männen, som männen hade gentemot kvinnorna i den vardagliga, icke-magiska, världen. Skogsrået hade inte bara en övernaturlig attraktionsförmåga – genom magi och en överlägsen kroppsstyrka hade hon ett nästan absolut övertag över mannen.

Den man som hade inlett ett förhållande med skogsrået och som sedan försöker skilja sig, kunde leva farligt. Rået kunde ruinera honom, genom sina magiska krafter; om han var jägare gjorde han bäst att byta yrke. Men hon kunde även göra honom galen, eller allvarligt sjuk. I värsta fall dog han, på ett mer eller mindre mystiskt sätt.

Om han däremot blev kvar hos henne kunde han leva i relativ välmåga och få framgång i det han företog sig. I den vardagliga tillvaron motsvarades denna situation som nämnts närmast av kvinnors relation gentemot män. Kvinnor som ville skilja sig från män stod inför en utmaning som motsvarade, eller vida översteg, de vedermödor som män som ville bli kvitt skogsrået stod inför.

Man kan lugnt räkna med att den stora majoriteten på landsbygden trodde på skogsrån in på 1800-talet, och en ganska stor minoritet ända in i tidigt 1900-tal (utom i Norrland, där de trodde på vitror istället!). Som framgår av en del domstolsprotokoll gällde det åtminstone en bit in på 1700-talet också många lärda i städerna.

Så här var det alltså i sägnernas och folktrons verklighet.. I byarna styrde männen. De gjorde det med all den auktoritet som traditioner, kyrka och lagstiftning kunde ge. Men patriarkatet gjorde halt vid gränsen till den vilda naturen. I skogarna, bergen, sjön och havet härskade kvinnliga entiteter. Där rådde matriarkat. Där hade männen ingen nytta av sin fysiska styrka, av kyrkans bud, eller av lagen. I mötet med rået var denna skapelsens krona ofta liten och rädd.

Denna föreställning måste vara hotande. Så hotande att folklorister som borde veta bättre reducerar skogsrået till en ”pinuppa”. Det är lite otillständigt. Det är ju att sätta likhetstecken mellan skogens härskarinna och en kvinna som tvingas förnedra sig för att behaga män. Men dessuton innebär det ju att jämföra skogen med Chat Noir eller Tabu och den skräckslaget förundrade man - som i skogens mörka dunkel plötsligt upptäcker att han står öga mot öga med Talle-Maja eller rånda -med Ibrahim Baylan eller Björn Rosengren…


Erik Rodenborg

The Fairy-Faith in Celtic Countries

Av svårförklarliga anledningar är The Fairy-Faith in Celtic Countries en av mina favoritböcker.

De kom ut 1911 och är en genomgång av tron på folktroväsen i vad författaren W. Y. Evans-Wentz kallar "Celtic Countries". På nätet kan den numera läsas här.

Den är mycket lärd, diskuterar religionshistoriska och etnologiska teorier. Men man märker efter ett tag att författaren faktiskt i en viss mening tror på dessa väsens existens.

Han var, jag höll på att säga naturligtvis, teosof. Men framförallt skriver han så vackert. Titta gärna på hans beskrivning av geografin i de regioner han diskuterar. Det är naturromantik när den är som bäst. Tycker jag.

Hans noggranna beskrivningar liknar lite Frazer, och sådana skrivs inte idag. Idag skulle en liknande bok förmodligen ta upp några typexempel, och sedan föra ;diskussioner om dem. Men här får vi i detalj läsa den ena beskrivningen efter den andra.

För att nu ge ett exempel på Evans-Wentz grundsyn, citerar jag nedan detta civilisationskritiska avsnitt från introduktionen. Det är ett riktigt vackert stycke, oavsett vad man nu anser om denna grundsyn, och om man som alltid bortser från de irriterande men väldigt tidstypiska manliga termerna för grupper av människor....

"The Celtic peasant, who may be their tenant or neighbour, is--if still uncorrupted by them--in direct contrast unconventional and natural. He is normally always responsive to psychical influences--as much so as an Australian Arunta or an American Red Man, who also, like him, are fortunate enough to have escaped being corrupted by what we egotistically, to distinguish ourselves from them, call 'civilization'. If our Celtic peasant has psychical experiences, or if he sees an apparition which he calls one of the 'good people', that is to say a fairy, it is useless to try to persuade him that he is under a delusion: unlike his materialistically-minded lord, he would not attempt nor even desire to make himself believe that what he has seen he has not seen. Not only has he the will to believe, but he has the right to believe; because his belief is not a matter of being educated and reasoning logically, nor a matter of faith and theology--it is a fact of his own individual experiences, as he will tell you. Such peasant seers have frequently argued with me to the effect that 'One does not have to be educated in order to see fairies'.

Unlike the natural mind of the uncorrupted Celt, Arunta, or American Red Man, which is ever open to unusual psychical impressions, the mind of the business man in our great cities tends to be obsessed with business affairs both during his waking and during his dream states, the politician's with politics similarly, the society-leader's with society; and the unwholesome excitement felt by day in the city is apt to be heightened at night through a satisfying of the feeling which it morbidly creates for relaxation and change of stimuli. In the slums, humanity is divorced from Nature under even worse conditions, and becomes wholly decadent. But in slum and in palace alike there is continually a feverish nerve-tension induced by unrest and worry; there is impure and smoke-impregnated air, a lack of sunshine, a substitution of artificial objects f or natural objects, and in place of solitude the eternal din of traffic. Instead of Nature, men in cities (and paradoxically some conventionalized men in the country) have 'civilization'--and 'culture'.

Are city-dwellers like these, Nature's unnatural children, who grind out their lives in an unceasing struggle for wealth and power, social position, and even for bread, fit to judge Nature's natural children who believe in fairies? Are they right in not believing in an invisible world which they cannot conceive, which, if it exists, they--even though they be scientists--are through environment and temperament alike incapable of knowing? Or is the country-dwelling, the sometimes 'unpractical' and 'unsuccessful', the dreaming, and 'uncivilized' peasant right? These questions ought to arouse in the minds of anthropologists very serious reflection, world-wide in its scope.".


Boken finns i senare upptryckningar, så den går att få tag i IRL, åtminstone via bibliotek. Men troligen också via bokhandlar. För den, alltså, som vill ha riktiga papper att bläddra i när hen läser!

Att ta skogsrået på allvar....

Det finns normalt sett en skillnad mellan det akademiska studiet av religioner som kristendom, judendom, islam, buddhism eller hinduism - och det akademiska studiet av folktron. Medan studierna av de större religionerna vanligtvis präglas av en metodologisk agnosticism, präglas studier av folktron nästan alltid (explicit eller implicit) av en metodologisk skepticism. Medan få akademiska studier skulle spekulera om huruvida Muhammad led av hallucinationer när han upplevde sig ha mött ärkeängeln Gabriel*, är sådana spekulationer mycket vanliga vid folkloristiska studier. Det gäller i synnerhet studier av skogsrån och andra folktroväsen. Från Carl Wilhelm von Sydow och framåt har pseudopsykologiska teorier om varför människor trott sig ha sett skogsrån varit legio.

Ett mycket anmärkningsvärt undantag är faktiskt Mikael Hälls avhandling "Skogsrået, näcken och djävulen", som jag behandlat tidigare. Inte nog med att han undviker olika psykologiserande, eller andra "rationella", förklaringar till varför människor får kontakt med exempelvis skogsrån; han distanserar sig också explicit från den vanliga skeptiska diskursen.

Han skriver bland annat följande: "Jag utgår exempelvis inte från att tankefigurens förmenta ursprung i 'basala förhållanden' innebär att 'extraordinära väsen' inte existerar.... Det går inte att säga hur föreställningarna uppstått, menar jag. Därför är det meningslöst att utifrån en materialistisk reduktionism eller annat, försöka hävda att sådana väsen nödvändigtvis utgör någon form av mytologiseing av en förutsatt verklighet...Mitt syfte är inte att värdera vilka kategoriseringar som är 'objektiva' och 'verkliga' och vilka som inte är det." (s. 30-31).

Och: "jag är övertygad om att en del av berättelserna återpeglar faktiska erfarenheter som var meningsbärande för sin tids människor. Varför skulle vi tillmäta 'folkliga' mötesberättelser om älvor och troll mindre betydelse än de stora religionernas dito om änglar och gudar?" (s. 515).

Jag har tidigare framfört kritik mot några av grundantagandena i Hälla avhandling. Därför är det extra roligt att konstatera att jag på just denna punkt finner hans grundsyn både rimlig, sympatisk - och djärv. I synnerhet med tanke på att det han skrivit faktiskt är en akademisk avhandling vid Lunds universitet!
------------------------------------------------------------------------------------------------
*När excentrikern John M. Allegro föreslog något liknande som förklaring till kristendomens uppkomst blev han mycket snart utfrusen ur den akademiska världen!

Mikael Hälls "Skogsrået, näcken och djävulen" - en kort diskussion

/Från min huvudblogg 31/7 3013./

I början av detta år kom Mikael Häll ut med sin avhandling Skogsrået, näcken och djävulen: erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige (Malört 2013). Eftersom jag under ett antal år hade avsikten att doktorera på skogsrån var det självklart att jag skulle läsa den.

När jag sedan fick reda på att det på fem ställen i boken fanns en kritisk diskussion om två artiklar jag skrivit om ämnet blev jag förstås än mer angelägen att göra det. Så en dag i februari åkte jag till Hedengrens bokhandel och köpte ett exemplar.

Sedan skrev jag en kommentar där jag bemötte det Häll skrev om min behandling av Carl Wilhelm von Sydows syn på skogsråföreställningen.

Men sedan fick jag annat att göra, och följde inte upp det. Så jag tänkte lite kortfattat göra det nu.

Hälls avhandling fokuserar alltså på skogsråns och andra "naturväsens" erotiska karaktär. Det underlättas av att han koncentrerar sig på de berättelser och diskussioner som fanns på 1600- och 1700-talen. Hans främsta fokus är rättegångsprotokoll, men han diskuterar också utförligt skrifter av teologer och naturvetare från denna period.

Dessutom har han med en del sägner och folksånger, men det är inte speciellt omfattande. Det fanns ingen folkloristisk forskning på denna tid, så materialet är här mycket magert.

Det är uppenbart att det material han har i hög grad styr hans tolkningar. Han beskriver främst den syn som överheten hade i ett vid den tiden ganska så radikalprotestantiskt samhälle. Den var främst intresserad av "det onda" i naturväsendena. Vi får exempelvis höra mycket litet om positiva icke-erotiska kontakter mellan naturväsen och människor.

I sin teoretiska diskussion tar dock Häll upp rådarfunktionen hos skogsrån, bergsrån och sjörån. Han förnekar den inte alls, men han verkar mena att i denna finns en form av erotiskt element inbyggt - den "natur" som dessa råder i ses ju i termer av "vild" fruktsamhet (s. 362).

Mot det sista kan nu invändas att det på nära håll finns exempel på hur folktron beskriver "rådare" i ganska så icke-sexuella termer - som det finska och ryska manliga skogsrået.

När jag skulle skriva min avhandling (som sorgligt nog aldrig blev av) hade jag dels en annan utgångspunkt, dels ett annat material. Min utgångspunkt var en religionshistorisk teoribildning, företrädd av exempelvis Martin P:n Nilsson, Åke Hultkrantz och Ulf Drobin. I denna var rådarföreställningen central, vilket ju på sätt och vis ju kan härledas redan från själva namnet. "Rå" betyder "rådare" i betydelsen "härskare". Råna härskade över den del av naturen de var satta att härska över.

Den sexualitet som de ofta hade var i grunden underordnad denna rådarfunktion.

Det material jag först undersökte bestod i folkminnesanteckningar från Folkminnesarkivet i Stockholm. De var nedtecknade från 18-och tidigt 1900-tal (och några enstaka anteckningar från mitten av 1900-talet).

I de flesta fall hade anteckningarna gjorts av folklorister och etnografer. De hade ett helt annat intresse än vad jurister och teologer hade på 16-och 1700-talen. De var positivt intresserade av folktro. Inte i den meningen att de trodde på den själv, men de hade en relativt välvillig inställning till föreställningarna, och till de människor som trodde på dem. De ville inte alls demonisera, de ville göra föreställningarna begripliga.

Nåväl, jag läste igenom alla anteckningarna om skogsrån - och höll just på att gå vidare till bergsrån, sjörån och även gårdsrån innan jag avbröt projektet.

Vad gäller skogsrån började jag dessutom med att statistiskt bearbeta materialet. Jag kom inte så långt men jag hann räkna ut hur stor procentsiffra av berättelserna om skogsrån som hade sexuella inslag. Jag kom fram till att det var cirka elva procent.

Däremot hann jag aldrig dela upp denna siffra i andelen för sägner, memorat och trosutsagor. Jag har kvar materialet, så jag skulle i och för sig kunna göra det vid något tillfälle.

Som sagt. Min grundinställning är alltså den att rådarfunktionen är den som definierar just - råna. Det går att tänka sig ett rå utan sexualitet, men det går inte att tänka sig ett rå som inte råder. För i så fall vore det ju inget rå...

Varför just de svenska skogsråna (och i viss mån dess danska motsvarigheter) i relativt hög grad kom att förknippas med sexualitet har jag inget bra svar på. Det finns olika teorier, men ingen är helt övertygande. Det bör noteras att gruvrån normalt sett inte förknippas med sexualitet. Och definitivt inte gårdsrån, skeppsrån eller andra rån som mer direkt är kopplade till mänsklig bebyggelse.

I motsats till Häll anser jag alltså att sexualiteten inte finns i själva kärnan av föreställningen om naturrån.

Däremot finns den ofta där, i alla fall, och det är möjligt genom att råna uppfattas antropomorft. De ses då som en parallell "mänsklighet" -liksom exempelvis vittrorna. Och därför ses de som utrustade med samma drivkrafter som människor har. Som exempelvis sexualitet.

Detta är nog den grundläggande skillnaden jag har gentemot Häll.

I den mån skogsrået är utrustad med en sexualitet är den inte passiv eller underordnad. Att som Jan-Öjvind Swahn tala om "folktrons pinuppa" är helt missvisande. Här verkar Häll hålla med mig. Han refererar på sidan 404 instämmande min syn på skogsrået som ett "självständigt och kraftfullt sexuellt subjekt". Han instämmer också med min syn på att skogsråna i berättelserna har lite av samma ställning mot männen som männen hade mot kvinnorna i samhället. Könsrollerna var ombytta - mannen var underordnad det kvinnliga rået..

Däremot har han nog missuppfattat mig när han på sidan 406 ff bland annat diskuterar min formulering "I mötet med rået var denna skapelsens krona liten och rädd". Han menar här att de män som verkligen berättade om samlag med skogsrån redan stod utanför patriarkatet och därför inte såg sig själva som "skapelsens krona". Det handlade om udda, ibland marginaliserade män som inte passade in i det patriarkala systemet.

Han kan ha rätt, men saken är den att jag inte diskuterade de (fåtal) män som verkligen berättade om att de själva hade haft samlag med skogsrån. Några sådana förekom förresten inte alls i mitt material.

Jag syftade inte på berättelser om sexuellt umgänge. Jag syftade på fall där ensamma män från byn råkade förirra sig in i skogen, gärna när det började skymma, och i skogens mörka dunkel tyckte sig se och/eller höra (exempelvis) Talle-Maja eller Råhanda. I byn kunde de dominera över kvinnor hur mycket som helst. Men när de plötsligt tyckte sig se det mäktiga rå som de hört så mycket gruvliga saker om hjälpte ju inte detta.

Många av dem blev livrädda. Detta är också mycket väl belagt i folkminnesanteckningarna...

På nytt om skogsrån och sexualitet

/Från min huvudblogg 31/7 2012./

Jag har lite dåligt samvete för att jag inte hållit mitt löfte att mer utförligt diskutera de milt kritiska synpunkter som Mikael Häll i sin bok Skogsrået, näcken och djävulen (Malört 2013) riktat mot två artiklar jag skrivit om skogsrån. Men nu råkar jag får syn på en formulering i hans bok som bygger på ett uppenbart missförstånd, som jag helt enkelt måste kommentera.

Han skriver, på sidan 361: "I 1800- och 1900-talens skogsråsägner finns de sexuella inslagen endast med i runt tio procent av uppteckningarna, menar Erik Rodenborg". Det har jag nu inte skrivit, och det menar jag inte heller.

I de två artiklar han refererar till står det så här (fetstilen runt nyckelorden tillagda här!) :

"Men hur är det med de sexuella inslagen? De fanns förvisso, men endast en relativt liten minoritet av berättelserna om skogsrån, cirka tio procent, innehåller sexuella inslag." (När naturen var kvinnlig: om skogsrået och andra rån).

Och: "I själva verket innehåller en ganska liten del av berättelserna, jag skulle uppskatta de till något mer än tio procent, sexuella/erotiska inslag." (Skogsrå, makt och sexualitet).

Det kan ju låta som samma sak - men kuggorden är här "skogråsägner" vs. "berättelser". . Jag skrev aldrig att andelen sexuella inslag i sägnerna endast var cirka tio procent (närmare bestämt elva!) utan jag använde alltså ordet "berättelser". Det är inte riktigt samma sak.
'
När jag gjorde statistiken slog jag ihop tre typer av material. Sägner, "memorat" (alltså berättelser om egna eller närstående personers direkta upplevelser) och nedtecknade trosutsagor. Jag gick alltså igenom alla poster om skogsrån på folkminnesarkivet i Stockholm och beräknade andelen sexuella inslag i alla typer av berättelser. Och kom då fram till siffran elva procent.

Det säger nästan sig självt att de sexuella inslagen är mycket större i sägnerna (som handlar om anonyma personer, som informanten har hört talas om i tredje, fjärde, femte eller tionde hand) än i exempelvis berättelser som handlar om vad man själv eller ens närstående varit med om.

Det fanns till exempel troligen ingen kolare i denna värld som någonsin berättade att att han fått barn med skogsrået... med undantag av ev. dråpliga skämt! Däremot är sexuella inslag mycket vanligare i de ofta stereotypa sägner som handlar om anonyma personer på bekvämt avstånd....

Detta om detta. I övrigt är skillnaden mellan mig och Häll i denna fråga inte speciellt stor. Han betonar skogråets sexuella karaktär mer än vad jag gör, men det är en nyansskillnad. Jag förnekar inte att skogsrået i folktron har sexuella drag, och han hävdar ju inte att det endast har sexuella drag.

Jag betonar rådarfunktionen mer än vad han gör, men han förnekar den inte på något sätt.

I övrigt rekommenderar jag gärna hans bok.....

Skogsrået: folklore, religionshistoria, och etnografi. Några synpunkter på diskussionen.

/Vid närmare eftertanke beslöt jag mig att lägga ut den text jag nämnde i inlägget nedan och som jag lade fram till seminariet 2004. Måhånda intresserar det någon. Förutom diskussionen om von Sydow innehåller det bland annat avsnitt om rådarväsen i fonnordiska texter och om skogsrån i fäbodmiljö. Texten är skriven innan jag på allvar börjat studera fokminnesanteckningar, så det bygger nästan endast på litteraturstudier. Ett avsnitt med jämförelser med den engelska debatten om folktroväsen har jag strukit. /

Jan-Öjvind Swahn, Carl Wilhelm von Sydow och sexualiseringen av skogsrået
För trettio år sedan var kanske Jan-Öjvind Swahn den mest kände popularisatorn av svensk folklore. Han var en mycket produktiv författare. En sökning på LIBRIS ger uppemot 250 träffar, inklusive en bok med titeln "God jul! : kåserier om vardagsskrock och helgdagssed."
Swahns syn på skogsrået som väsen kan vi ta del av i kapitlet om skogsrået i hans bok "Häxor, tomtar, jättar och huldror". Swahn väljer själv att benämna detta kapitel för "Skogsrået - folktrons pinuppa" och texten är skriven på ett ironiskt raljerande, sätt. Det är också illustrerat med en bild, vars bildtext går i samma stil som kapitlet i övrigt.

"Pinuppa" är, förstås, en märkligt vulgär benämning även för en populärt hållen text, men det är bara en del av problemet. Genom en sådan term, och en sådan raljerande behandling, visas att författaren saknar förmågan att förstå föreställningens karaktär. Skogsrået är, liksom sjörået eller bergsrådet, naturligtvis, en övernaturlig entitet. Men det är också en entitet som kopplades till olika typer av känslor. Allting från vänskap, ett roat intresse, sexuell åtrå, en kristlig avsky, rädsla, hjälplöshet, till en stark respekt, finns beskrivna i litteraturen. Män (och kvinnor) i skogen som mötte skogsrået var på många sätt i en underordnad ställning.

De konfronterades med en entitet som hade makter som vida överstiger människans. Oftast kunde människan ignorera rået, eller utveckla en relation med det på en relativt jämlik nivå. Men i många fall ställdes man inför valet att underkasta sig, fly från, eller i vissa fall, med hjälp av Gud, magi eller olika knep, bekämpa det. "Skogsrået" var i princip aldrig ett underordnat sexuellt objekt, däremot ofta ett sexuellt subjekt. Vid varje förhållande mellan en man och skogsrået var det mannen som ytterst var i underläge, i vissa fall till och med i praktiken prostituerad (mannen kunde vara tvungen till ett förhållande med rået för att få jaktlycka). Genom en term som "pinuppa" förminskar Swahn skogsrået - och skapar associationer som fördunklar vad föreställningen handlade om.

Jan-Öjvind Swahns (1964) populärt hållna bok om folklore kan te sig som ett exempel på en ytlig vulgarisering av den svenska folkloristiken. Men det är endast delvis sant; den teoretiska grunden för föreställningen om skogsrået som "folktrons pinuppa" finns hos Carl Wilhelm von Sydow, den svenska folkloristikens kulturhero.

von Sydow var konsekvent i sin tolkning av folktrons väsen som ett resultat av hallucinationer, drömmar och illusioner. Det gällde inte enbart skogsrået utan många andra av dessa väsen. Maran, till exempel, är ingenting annat än en ren avspegling av det faktum att människor har mardrömmar: "Jag tror att varje sunt tänkande människa måste erkänna att hela marföreställningen har kommit till genom mardrömmar samt genom de slutsatser man gjort från eller i anslutning till dem" (von Sydow 1941: 28). Föreställning om rån som vakar över snickarstugan eller vävstolarna förklaras genom att människor till och från får hallucinationer av sågande och hamrande från tomma arbetsplatser: "Illusionsupplevelserna är uppenbart det primära, och förklaringen av fenomenet med de beskedliga råna är sekundärt tillkomna”. (von Sydow
1941: 27)

För att förklara skogsråföreställningen jämför von Sydow med de incubi- och succubiföreställningar som var vanliga i medeltida kloster. Hela föreställningen hss munkar och nunnor orsakas av det "köttsliga begär som på grund av deras osunda liv tillskapade de hallucinatoriska upplevelserna – det är inte hallucinationerna som uppstår emedan resp. klosterfolk och andra på förhand trodde på dessa egendomliga väsen" (von Sydow 1941 28). Problemet är att detta exempel i hög grad talar emot von Sydow. Erotiska drömmar har funnits i alla tider – men de har inte i alla tider tolkats som incubi- och succubidemoner. Föreställningen om dessa demoner har som en nödvändig bakgrund den kristna demonläran; utan den skulle den inte kunnat ha uppstå. Det betyder inte att de erotiska drömmarna orsakades av demonläran - men den läran skapar en ram som påverkar tolkningen av, och i viss mån kanske även innehållet i, drömmarna.

von Sydow tar sedan ett djärvt språng från medeltida demonläran till den sydsvenska föreställningen om skogsrån: "Varför skulle det då vara orimligt att våra bönder inför alldeles likartade fenomen skulle göra liknande slutsatser? Man har många utförliga skildringar från olika trakter om hur en dräng i skogens ensamhet har träffat en vacker flicka och låtit sig lockas av henne, varefter han inte har kunnat låta bli att ständigt och jämt ge sig ut i skogen till henne igen, tills han tynar bort i sinnesjukdom. Menar mina ärade kritiker att man först diktade en personifikation av skogen i kvinnogestalt och sedan lyckades tro på den så livligt att man förälskade sig i och hallucinerade kärleksäventyr med den skogspersonifikationen? Tanken är ytterligt absurd." Nej, menar von Sydow, föreställningen om skogsrået har uppkommit på samma sätt som de om succubi- och incubidemoner. Bonden "var övertygad om den demoniska kvinnans verklighet men då det var just i skogen som hon höll till, slöt han att hon måste vara någon sorts skogsdemon: skogsnuvan, skogstippan, skogsfrun, skogsrået. Men att uppfatta henne som en personifikation av skogen, identisk med den, har aldrig fallit honom in. Och vad skulle bonden ha en sådan skogspersonifikation till? Så gott som allt som berättas om skogsrået, handlar om hennes förförelsekonster. Hon är som Leonard Rääf uttryckte sig 'skogens courtisane'. Om det hade gällt att personifiera skogen , skulle man säkert kommit till en annan bild av henne. Skogsråföreställningen måste emellertid alldeles utan föregående spekulationer uppstå efter de här omnämnda erotiska hallucinationerna i skogen" (von Sydow 1941 30) .

Men även von Sydow vet om att längre norrut i Sverige, i fäbodsområdet, dominerar inte de erotiska inslagen i berättelserna om skogsrån. Men det förklarar ha med andra typer av hallucinationer: "I Dalarnas fäbodstrakter, där de unga flickorna får tillbringa hela betestiden fjärran från bygden borta på fäbodarna, framträder skogsrået, rånda, på ett helt annat sätt, Fäbodsjäntan kan plötsligt få höra vallåtar och klangen av koskällor, och hon ser kanske flicka komma drivande en bostadshjord. Hon blir glad åt att få träffa en kamrat där borta i vildmarken och skyndar att möta henne, men plötsligt är allt försvunnet. Det var inte verklig boskap och en verklig flicka. Det hela var en expektanshallucination, men fäbojäntan tror, att vad hon sett och hört, var rånda med boskap. Att man talar om och tror på rånda, beror uteslutande på expektanshallucinationer av här nämnt slag, och det finns ej minsta anledning till att man på förhand skulle ha diktat och trott på rånda såsom en skogens personifikation innan några sådana erfarenheter kommit till stånd. Expektanshallucinationen är tillräcklig att framkalla råndatron på slutledningens väg. Vad man sett och hört, måste finnas till. Mänskor /sic/ och vanligt boskap var det inte, alltså var det rånda med sin boskap. En skogspersonifikation skulle även i detta fall tagit sig ut på ett helt annat sätt" (von Sydow 1941 31).

Det finns mycket som är märkligt i von Sydows argumentering. Han verkar helt obekant med fakta som presenteras i  Gunnar Granbergs avhandling Skogsrået i yngre nordisk folktradition (Granberg 1935). För det första kan inte skogsrået, i motsats till succubi och incubi i medeltida tankevärld, ses som en "demon": Granberg (1935:143) påpekar att skogsrået inte kan karakteriseras som ett ont väsen. Han tar också upp exempel på hur skogsrået hjälper vid milan, och förebygger olyckshändelser (Granberg 1935:129)Anledningen till denna skillnad emellan skogsrået och succubi- eller incubidemoner är att von Sydow helt enkelt har fel: föreställningen om dessa entiteter kan inte förklaras ur erotiska fantasier.

Föreställningar om demoner har en lång tradition inom kristenheten, medan föreställningar om rådare över naturen har en än längre historia i förkristna religioner.

Det är anmärkningsvärt att von Sydow aldrig ställer sig frågan varför både de varelser som enligt honom skapats som en förklaring till manliga jägares erotiska hallucinationer och de varelser  som skapats som en förklaring till ensamma fäbodsflickors hallucinationer benämnts "rån". Hur kan det komma sig att två helt olika typer av hallucinationer av olika grupper av människor i olika delar av landet har smält samman till en gemensam föreställning om "skogsrån"? Och hur kan det komma sig att termen skogsrå saknar konnotationer till de påstådda hallucinatoriska förväntningarna? Den har vare sig erotiska konnotationer eller syftar på något som kan kopplas till fäbodsflickors förväntningar.

Granberg (1935: 213) redovisar ingen privat uppfattning utan ett allmänt koncensus när han påpekar att ordet "rå" syftar på order "rådande", i betydelsen "härskande" och redovisar ju också exempel på hur skogsrået härskar över åtminstone en del av skogens villebråd. (Granberg 1935:105) Hur sådana föreställningar ska ha kunnat utvecklas från erotiska eller expektanshallucinationer går inte von Sydow närmare in på.

Inte heller diskuterar han de exempel Granberg (1935: 152) lägger fram om offer till skogsrået. Han vill inte heller diskutera det europeiska sammanhanget, d.v.s. det faktum att föreställningen om såväl kvinnliga som manliga skogsväsen är spridda över en stor del av Europa> (Granberg 1935: 3 ff).
von Sydow ställer upp enkla motsatser: antingen förklarar hallucinationen föreställningen eller så förklarar föreställningen hallucinationen. Eftersom det sista enligt honom är uteslutet återstår endast att anta att de hallucinatoriska upplevelserna är den enda orsaken till föreställningen om skogsrået, liksom mardrömmen är den enda orsaken till föreställningen om maran, och munkars och nunnors erotiska drömmar är enda orsaken till föreställningar om succubi och incubi. Han verkar helt främmande för att tänka sig möjligheten att en underliggande föreställning (om exempelvis rån, demoner, eller hamnskiften) kan omformas på olika sätt i olika miljöer och tidsperioder. Erotiska drömmar/hallucinationer  torde inte kunna förklara den komplexa skogsråföreställningen, med alla dess säregenheter. För att föreställa sig att en hallucinerad kvinnogestalter är ett "skogsrå" torde föreställningen om skogsrån redan ha existerat. Och antagandet att denna föreställning i sin tur ursprungligen skulle ha orsakats av erotiska fantasier gör en rad element i råföreställningen, inklusive själv namnet, komplett obegripligt.

von Sydows argumentering är ohållbar: men som vi ska se har liknade förklaringar tillämpats av andra forskare om andra kvinnliga entiteter i svensk folktro.

Kornmoder eller fikt?
Albert Eskeröd (1947) försöker i sin avhandling "Årets äring" (1947) bland annat analysera föreställningarna om "den sista kärven" i bondetraditionen i Sverige. Mannhardt och Frazer har redovisat material från Europa och stora delar av den övriga världen som visar att "den sista kärven" ofta personifieras som en kvinnlig gestalt och de kopplade detta till de religiösa föreställningarna om växtlighetens och sädens gudinnor, exempelvis den grekiska kuten av gudinnan Demeter. Eskeröd avvisar alla sådana synsätt. Han noterar att den sista kärven framförallt på tyskt område utrustas med namn med anknytningar till moderskap (Mutter, Kornmutter osv.). (Eskeröd 1947 161 ff)men sätter in detta i ett helt annat sammanhang. Han kopplar detta till en teori om att de ungdomar som samlade in skörden i sitt erotiska skämtlynne utvecklat en skämtsam tradition om att den kvinna som får sista kärven ska få ett barn ("horunge") (Eskeröd 1947: 159 ff). För Sveriges del antar han att denna tradition uppkommit förvånansvärt sent – när de parvis arbetande skördelagen infördes på 1600-talet, och i vissa delar i Sverige så sent som på 1800-talent!

Eskeröd anför denna teori som ett alternativ till äldre teorier: "dessa påpekanden kunna synas ganska självklara, men de torde vara värdefulla att hålla i minnet inför de tolkningar om sista kärvens fruktbarhetsmakt o.dyl. med utgångspunkt från dessa enkla traditioner. Allt talar för att det icke är motiverat att från dem konstruera några djupare och äldre kultiska sammanhang…" (Eskeröd 1947: 160)

Men detta är, enligt Eskeröd, inte ett entydigt svenskt fenomen utan kan utsträckas till att förklara föreställningar om sista kärven runt hela Europa runt hela Europa. Och en slutsats blir: "I viss utsträckning torde även de kvinnliga namn som sista kärven ges särskilt i Tyskland, ha sin rot och förklaring i här vidrörda föreställningar." (Eskeröd 1947:164).

Det finns naturligtvis många uppenbara invändningar mot detta synsätt. En är naturligtvis att Eskeröd inte försöker förklara varför just barnafödande ska vara speciellt kopplat till just den sista kärven, om den inte signifierar någon form av fruktbarhetsmakt sedan tidigare. Den andra stora betydelsen von Sydow tillskriver den sista kärven – som omen om vem som ska bli gift eller ogift (Eskeröd 1947:164 ff) låter ju sig också naturligt förklaras lättare om man just utgår från just de fruktbarhetsföreställningar som Eskeröd avvisar.

Eskeröd driver sin tes i en direkt polemik mot Mannhardts och Frazers teorier om att sådana föreställningar avspeglar en kult av kvinnliga väsen, som tidigare varit framträdande. Men Eskeröd gör aldrig något mer grundläggande försök att bemöta de belägg som dessa författare drar fram. Frazer (1951) redovisar en rad fakta om kopplingen mellan kvinnliga övernaturliga väsen och säden. Kulten av Demeter hade en rad kopplingar till inte bara fruktbarhet i allmänhet men jordbruket i synnerhet. (Se exempelvis Frazer 1951: 38, 40, 41). Den första skörden av vete och korn i Aten offrades till Demeter och Persephone (Frazer 1951: 53). I det fjärde århundradet före Kristus beskriver Isocrates hur Demeter hade givit den atenska anfäderna säden som en gåva. På Sicilien firades, enligt, Diodorus, Demeter vid tiden för sådd, medan Persephone firades vid skörden (Frazer 1951: 58). Bland Demeters många epitet nämner Frazer "Wheat-lover", "She of the corn", "Nurse of the corn-ears", “Crowned with Ears of Corn", "She of the Seed", "She of the Green fruits", "Fruit-bearer", för att nu bara ta några exempel. Så sent som 1802, när en avbildning av Demeter i Eleusis, togs ned och fraktades till universitet i Cambridge, klagade invånarna i Eleusis på att skörden blev sämre efter att Demeterbilden tags bort (Frazer 1951: 64).

Detta är bara några exempel från Frazer, och det kan ju vara så att Frazer övertolkade sina källor. Men den polemiken förs inte av Eskeröd, som inte verkar anse att exempel som dessa är nödvändiga att diskutera.

Nu dyrkades Demeter inte i norra Europa, och det går naturligtvis att hävda att sådana exempel är av föga relevans för tolkningen av nordisk folktro. Aningen svårare är det i så fall att ignorera de många> exempel som finns från europeisk folklore. Dessa exempel finns inte endast från Tyskand, utan från i stort sett hela Europa. Frazer refererar, liksom Eskeröd, exempel på hur barn skräms genom berättelser om hur sädesmodern går genom fälten när vinden blåser (Frazer 1951: 152f). Men han redovisar också berättelser om hur samma sak användes som ett omen, för att skörden ska bli god, vilket inte passar in i Eskeröds teori om att hela föreställningen enbart var ett fikt för att skrämma barn (Frazer 1951: 153) och föreställningen att om skörden blev dålig detta var ett tecken på att sädesmodern har straffat bonden för dennes synder(Frazer 1951: 153). Frazer redovisar exempel efter exempel på att säden betecknas som "moder" "stor moder", vete-moder, korn-moder etc. (Frazer 1951: 153 ff) och> förklaringen att hela detta femnomen, som återfinns över stora delar av Europa, skulle vara ett utslag av ungdomliga sexuella skämt ter sig ganska osannolikt. I synnerhet som Frazer även refererar hur på flera ställen den sista kärven brukar kallas "the Old Grandmother", vilket inte gärna kan förklara med att ungdomar skämtar med varandra om vem som ska få oäkta barn. (Frazer 1951: 156 ff).

Efter att Frazer gått igenom folkloristiskt material från Europa, för han fram exempel från icke-europeiska områden, där samma koppling mellan säd och kvinnliga benämningar kan återfinnas. Den stora skillnaden här är att det från hela områden är helt uppenbart att beteckningarna verkligen hänför sig till gudinnor och andra övernaturliga entiteter. (Frazer 1951: 171 ff)

Det går antagligen att finna exempel på att Frazer övertolkar sitt material, men Eskeröd går inte in i den diskussionen. Eskeröd avvisar helt alla försök att relatera folktrons föreställningar till religionshistorien eller ens historien; han försöker finna uttömmande förklaringar till föreställningarna genom att utgå från de idéer som befolkningen i hans samtid kunde dela. På så sätt blir hans teori ahistorisk.

Slutligen vill jag med instämmande citera Martin P.n Nilssons kommentar till denna diskussion:
"Man menar, att skördefesterna äro arbetsslutfester, vid vilka glädjen över arbetets lyckliga avslutande ger anledningar till ett överdådigt skämtlynne, som tar sig uttryck i de upptåg, i vilka halmdockorna spelade en så framträdande roll. Rågkäringen och lokatten och de övriga gestalterna skola vara tillfälliga skapelser av folkfantasien, huvudsakligen avsedda att skrämma barn och avhålla dem från att leka i säden på fältet eller i logen, Ur senare folkminne kan utan tvivel mycket anföras, som talar för en dylik uppfattning, men den träffar ej sakens kärna och ursprung. Skämtlynnet skapar knappast nya figurer, utan det upptager det gamla, på vilket man en gång verkligen trott men för vilka man förlorat respekten. Varken den lurade djävulen eller det dumma trollet eller den komiske Sankte Per äro skapade av folkligt skämtlynne, utan det har tagit hand om äldre, en gång allvarligt uppfattade gestalter. Så är det också med de folktrons gestalter, som duga att skrämma barn med, sedan de vuxna förlorat tron på dem, även om man kan finna upp nya efter gammalt mönster.

Man trodde på bäckahästen, innan man med honom varnade barnen att gå för nära ån, och han är förebilden för brunnsgubben, som tar barnen, om de ramla i brunnen. Man föres på falskt spår, om man ensidigt håller sig till folktron i dess förfallsstadier, då den viker för och degraderas av en upplyst kultur. Tron på växtkraften, som från den nya skörden förmedlas till den nya, och föreställningen om sädesdämoner i djur eller människogestalt återfinnas tydligt utpräglade hos folk, som befinna sig på ett av modern kultur mindre berört stadium; man kan t.ex. hänvisa på de omständliga ceremonier, som de indonesiska folken ägna rismodern och risets själ. För att förstå den ursprungliga och verkliga meningen av våra gamla med åkerbruket och skörden förenade bruk och föreställningar ha vi snarare att söka analogier hos folk, som leva i ursprungligare förhållanden än hos dem, som visserligen ännu bevarat rester av den gamla traditionen men under inflytandet av en högre upplysning betrakta den som förlegad och urmodig och mest duglig till barnaskrämsel eller nojs". (Nilsson 1936:72f)


Skogsrån, skrivkunnighet och spridningsmönster
Det finns fler förklaringar till skogsråtrons uppkomst bland svenska folklorister, Ett diffusionistiskt alternativ till von Sydows psykologiserande förklaring finns hos Waldemar Liungman, som i flervolymsverket "Sveriges sägner i ord och bild” gjort ett urval av svenska folksägner, och också bidragit med kommentarer, där han försöker förklara sägnernas uppkomst och spridning. När det gäller skogsråföreställningen försöker han beskriva utvecklingen som en gradvis diffusion, där olika föreställningar har spritts över Mellanöstern och Europa, och slutligen nått Sverige och blivit det svenska skogsrået, Han börjar med att diskutera orientaliska ökenväsen sehirim eller "pilosi", "de håriga" (Liungman 1958:189). Men efter islams segertåg överförs föreställningar om dessa väsen till de arabiska djinnerna (Liungman 1958:191) Han försöker sedan visa hur föreställningar kopplade till de arabiska djinnerna sprids över Europa och inspirerar förställningen om kvinnliga skogsväsen i Alperna, (Liungman 1958: 194)  hos syslaverna (Liungman 1958:195) och i Tyskland (Liungman 1958:197), De arabiska djinnerna framställdes som håriga (Liungman 1958:191) , de kvinnliga djinnerna hade länga hängande bröst (Liungman 1958:191) de som avvisar deras närmanden löpte fara för sitt liv (Liungman 1958:191), de kunde bo under marken (Liungman 1958:191f) de kunde ingå i äktenskap med människor (Liungman 1958:192). Liungman visar hur dessa drag går igen i föreställningar över Europa, i viss konkurrens med traditionerna runt Pan i den grekiska kulturen (Liungman 1958:189 f).

Liungman menar dock att de europeiska väsendena mest påminner om djinnerna och anför bland annat hur den håriga kroppen (Liungman 1958:193,197) och de långa brösten (Liungman 1958:195, 197) dyker upp i det europeiska materialet. Att Liungman har högre anspråk än att enbart notera likheter mellan föreställningar i olika regioner blir efter ett tag ganska klart; han skriver exempelvis att föreställningarna om de långa brösten "som ovan antytts kommit från Orienten" (Liungman 1958:198) även om han senare (Liungman 1958:199') medger att de skulle ha kunnat uppträda spontant. Den ihåliga ryggen har enligt Liungman också sitt ursprung i Orienten, i en berättelse från en gammal pehlevi-text (Liungman 1958:199) om Zarathustras möte med Druj, som lögnaktig uppgav sig vara hela världens och alla människors moder. Druj var mycket vacker, men då Zarathustra blivit varnad bad han kvinnan att vända sig om. Nät hon slutligen gick med på hans krav såg han att hennes rygg inte bara var ihålig, utan var sönderfrätt av ormar, ödlor, maskar och grodor. Hon visade sig vara en demon, som tidigare velat skada Zarathustra. (Liungman 1958:200) Liungman försöker sedan följa spridningen av detta motiv och finner det i berättelser om Muhammed, (Liungman 1958:200) i kristna legender (Liungman 1958:200f) och i europeisk folktro (Liungman 1958:201 ff)

Nu anser Liungman att skogsråföreställningen inte direkt härstammar från de europeiska föreställningarna om kvinnliga skogsväsen utan har kommit hit via de danska ellepigerne (Liungman 1958:204) och den nordvästeuropeiska havsfrun (Liungman 1958:204 f):
"Det är denna havsfru och ellepige som i första hand givit stoffet till vår skogsnuva, vår skogsfru och vårt skogsrå. Men härav följer att dessa väsen ha uppkommit relativt sent. Den havsfrutyp som vi här tala om nådde… Norden först på 1500-talet. Vår skogsfru är således icke en direkt avkomling av det tyska kvinnliga skogsväsendet utan en självständig relativt sen ombildning av nordvästeuropeiska besläktade väsen." ( Liungman 1958:205) . Detta styrks också av det faktum att "från medeltiden känna vi icke några skogsväsen i Sverige" (Liungman 1958:211).

Liungman avslutar: "Vi har nu följt skogsväsendets vandring i Europa från orienten till Norden. Vi har sett, hur …orientalernas håriga och bockliknande ökendemoner, djinnernas föregångare, ha vandrat över Mindre Asien till Grekland i Pans och panernas gestalt och sedan som fauner och silvaner fortsatt sin färd över det gamla Italien och sedan över Alperna för att så småningom nått Östersjön förlora sin håriga beklädnad. Men vid sidan av denna tradition sträcker sig en annan yngre över de sydslaviska länderna och alperna och vidare utefter Donau, dels till mellersta och västra Europa, och där särskilt till länderna utanför Rhen. Denna traditionsräcka är mera direkt orientaliskt färgad och har givetvis påverkat den äldre från antiken ärvda traditionsmassan. Vi igenkänna i denna yngre räcka främst det kvinnliga inslaget, getfötterna, de långa brösten, och det förföriska uppträdandet. Det är i den vi ha att söka förklaringen till allt mera överhandtagande antalet  kvinnliga skogsväsen både i och norr om alperna. I Sverige har de indirekt givit upphovet till den innovation som skogsnuvan, skogsfrun och skogsrået utgöra…" (Liungman 1958:212)

Det finns många avgörande problem med en sådan diffusionistisk tolkning. Framförallt det faktum att den påstådda diffusionens riktning anmärkningsvärt väl överensstämmer med civilisationens och skriftspråkets spridning. Att föreställningar om en ihålig rygg tidigare nedtecknats i Persien än i Central – och Nordeuropa avspeglar kanske främst det faktum att det i stort sett saknas skriftliga källor, från Nordeuropa  från samma tidpunkt. På samma sätt innebär det faktum att det saknas belägg för skogsväsen i Norden från medeltiden, eller att det saknas belägg för sjöjungfruföreställning före 1500-talet knappast något belägg för att dessa föreställningar saknades under dessa tider. Ju längre söderut, och ju längre fram i tiden, vi kommer ju mer skriftligt material har vi. Att tolka frånvaron av tidig dokumentation om (exempelvis) kvinnliga skogsväsen som att sådana föreställningar saknades, från de områden där vi har en generell brist på skriftligt material, är inte speciell övertygande.

Liungmans teori i sin helhet verkar bygga på detta avgörande tankefel.

Men även bortsett från detta, ter det sig osannolikt att tron på icke-kristna väsen som skogsrån skulle uppkomma eller spridas över Europa i den kristet dominerade kulturen under medeltiden. Skogsrån passar definitivt inte in i en kristen kontext. Trots att föreställningen gradvis demoniserades fanns det hela tiden drag i den som definitivt talade emot att det skulle kunna definieras som en kristen tro på demoniska väsen. I motsats till succubi och incubi, demoner som helt och hållet passar in i en kristen demonlära pekar skogsråets egenskaper i en helt annan riktning.. Det gäller framförallt föreställningen att skogsrået skulle råda över skogen och dess djur. I den kristna läran var skogen, liksom den övriga naturen, skapad av Gud och i grunden god, och därför var föreställningen att skogen styrdes av ett ont väsen helt oförenlig med kristen tro. Detsamma gäller naturligtvis sjöar, hav och berg, varför samma sak också kan appliceras på sjö-, havs- och bergsrån.

Men även andra konkreta drag pekar i samma riktning. Skogsrået kunde visa sympati för kolare och rädda milan från att brinna upp. Hon kunde hjälpa jägare, varsla om hotande faror, ge goda råd och tips (jfr tibastsägen!). Nu går det naturligtvis att invända att även djävulen också kan belöna den som håller sig väl med honom. Men det finns en skillnad. Djävulen kan hjälpa, men praktiskt taget alltid har han ett underliggande syfte med det. Skogsrået kan i uppteckningarna te sig egoistiskt och småsint men framställs nästan aldrig som direkt ondskefullt. Egoismen och småsintheten påminner för övrigt mer om hur de grekiska gudarna agerar i antika gudasagor, eller om indianska tricksters, än om djävulsföreställningar.

Skogsrået kan retas och luras men i motsats till bergsrå och sjörå dödar hon inte de som hon blivit på kant med, utom i några enskilda undantag i rent självförsvar.

Här liknar hon heller inte de väsen som Liungman ser som ursprunget till råföreställningen. En zoroastrisk demon som Druj, är också i hög grad ett ont väsen. Om föreställningen om skogsrån hade utvecklats från väsen som detta, och samtidigt gradvis spritts över ett Europa där demontron var stark, så blir de välvilliga dragen i skogsråföreställningen
obegriplig.

Nu är föreställningen om "rådare" över naturen spridda över stora delar av världen, och har uppenbarligen sina rötter i förkristna religioner (Jfr Hultkrantz 1961).
Men det går naturligtvis att invända att detta inte visar att sådana föreställningar skulle ha existerat i Norden i förkristen tid.

Landväsen i fornnordisk litteratur
H.R. Ellis Davidsson (1968: 102 ff)har dock sammanställt material från fornisländska källor, om övernaturliga väsen, som är kopplade till naturen. Hon diskuterar vad hon benämner som "land-spirits". De är lokala entiteter, knutna till naturen. De finns i flera berättelser i den fornnordiska litteraturen. Davidson (1988:102) noterar att de lokala entiteterna i praktiska sammanhang kunde vara mer av hjälp än höggudar som Oden och Tor:

”But when it came to the practical needs of every day, the people seem to have turned to a company of local spirits linked with the land itself, whose favour could bring them good fortune in farming, hunting and fishing and protect their children and animals.”

Hon refererar bland annat en berättelse i Landnamabok om en "rockdweller" (bergbui) som ingår en allians med en grupp av bröder. En av bröderna , Björn, drömmer om natten om en ”bergsbo”, en övernaturlig entitet, knuten till berget. Detta blir inledningen till en kontakt mellan bröderna och det övernaturliga bergväsendet, som leder till att de i fortsättningen får en mycket god jaktlycka. Björn själv skjuter så många getter att han blir kallad ”get-Björn”.  (Davidson 1988:103). Likheterna är slående med svenska berättelser, nedtecknande på 18- och tidigt 1900-tal, om hur jägare som har en vänskaplig kontakt med skogsrået, får en god jaktlycka.

Liknande historier återfinns i Norge (Davidson 1988: 104). Men alla övernaturliga "landväsen" var inte bundna till bergen. Davidson (1988:104) refererar en berättelse om en isländsk nybyggare som offrar till ett vattenfall i närheten av huset, och också till en berättelse om offer till en av de sällsynta skogarn på Island och om andeväsen som bodde i stenar(Davidson 1988: 104). I berättelserna ligger implicit att dessa väsen inte kom med de första invandrarna till Island; de antogs alltid ha funnits där, direkt kopplade till det land de bebodde. Det handlar alltså inte exempelvis om förfädersandrar som vistat i naturen utan om väsen vars existens är helt oberoende av människorna och som är direkt kopplade till naturen. (Davidson 1988:104)

Dessa väsen kunde bli farliga om de blev förolämpade eller retade (Davidson 1988: 104f). Isländska lagar förbjöd att skepp gick in i hamnar med drakhuvuden för att inte landväsendena skulle uppfatta sig som hotade (Davidson 1988:105). På 1200-talet rapporteras en isländsk präst ha rapporterat att vissa stenar i nordöstra Island kallades för "Landdisirs" (land-gudinnans) stenar. (Davidson 1988:105). Davidsson ser en koppling mellan dessa "land-andar" och vanerna; hon påpekar att uttrycket "asar och vaner" i Eddan två gånger har ersatts med "asar och älvor" (Davidson 1988: 105) Enligt poeten Sigvat förekom offer till älvor på hösten i Sverige, samma tid som offer utfördes till disir eller gudinnor. (Davidson 1988:105-6)

Landväsenden kunde också hjälpa till att försvara landområden när de blev angripna (Davidson 1988:107)

Vad som verkar vara avbildningar av lokala väsen som kan dateras från den romerska tiden har återfunnits från England, Gaul och Rhenlandet
under. De har ofta inskriptioner med lokala namn och har ofta återfunnits vid floder, hälsokällor eller lokala tempel. (Davidsson 1988: 108) En grupp av sådana statyetter är kvinnoavbildningar, kopplade till överflöd och fruktbarhet. De avbildas ofta med frukter, korgar, löv, ägg, eller andra uttryck för naturens fruktbarhet. (Davidson 1988: 109). Många var kopplade till rinnande vatten. En av dessa som bar namnet Coventina, hade en helgedom vid Carrawburgh, och avbildas på en sten i en position där hon håller ett kärl med rinnande vatten. (Davidson 1988: 110). En annan helgedom vid samma plats var dedicerad till nymferna och den lokala anden på platsen. De Vries har refererat till lokala gudinnenamn som uppenbarligen är dedikationer, nedskrivna av tyska soldater.

Natten före julnatten benämndes Modraniht, "Mödrarnas natt", av de förkristna anglosaxarna(Motz 1984). Lotte Motz har redovisat olika manifestationer av en vintergudinna, som givit namn som Percht, Holda, Stampa, Rupfa, Luzie, Frau Frie, och Frau Gode. De associerades intressant nog med trän, stenar och sjöar. De sades också uppfostra barn, och uppmuntra flickor till att bli goda husmödrar. De hade också en dubbel aspekt, och kunde också framträda som skrämmande varelser.

A.D. Hope har i en studie av skotsk folklore återfunnit traditioner om lokala gudinnor och andar kopplade till källor, stenar och kullar. (Davidson 1988: 111)

Det är troligen mer fruktbart att anta att rötterna till föreställningen om "rådare" över skogen och andra delar av naturen går tillbaka på inhemska föreställningar under förkristen tid än att tro att de kan förklaras som ett resultat av en mer sentida tradition, som nådde oss först under kristen tid.


Skogsråets ursprung – kvinnligt eller manligt?
Det går att förena von Sydows psykologiserande teori med ett accepterande av teorin att skogsrået uppstått som en naturens rådare. Det gör Carl-Herman Tillhagen (1988) genom att han antar att skogsrået har uråldriga rötter, men att föreställningen om just ett kvinnligt skogsrå i Sverige kan förklaras med sexuella fantasier.

Tillhagen (1988) argumenterar för att det kvinnliga skogsrået är av ett sent datum, och att skogsrået från början torde ha varit manligt: ”Med största sannolikhet var skogsrået ursprungligen ett manligt väsen, liksom det är t ex i finsk och gammalrysk folktro. I Norden har skogsrået under intryck av inflytelser från ett alltmer vidgar kulturlandskap så> småningom övergått till att i folkföreställningen bli ett kvinnligt väsen med påfallande erotisk karaktär, lysten att locka jägaren eller kolaren till kärlek. Gruv- och hyttdrifter krävde ju stora mängder ved och träkol, och de som framförallt kom i kontakt med skogsrået var därför kolare, vedhuggare och tjärbrännare, som ofta måste leva avskilda från sina hustrur i veckor och månader. För dessa blev i dröm och tanke skogsrået en ersättare för hustrun därhemma och övergick därför allt mer till att bli ett kvinnligt väsen. Denna föreställning överfördes så småningom till gruvrået, som dock i gruvsamhället, där männen hade nära till sina hustrur förlorade sin erotiska karaktär och istället i gruvarbetarens fantasi framstod som en rik, myndig och mäktig kvinna, som inte inbjöd till några kärleksäventyr” (Tillhagen 1988: 25f)

Det enda egentliga argumentet som framförs här, för att skogsrået från början skulle ha varit manligt, är att de finska och ryska motsvarigheterna är manliga. Men det är tveksamt om det går att dra några slutsatser av detta, eftersom motsvarande skogsväsen på tyskspråkigt område genomgående är kvinnliga (Granberg 1935: 8ff) Det verkar inte sannolikt att män i de tyskspråkiga områdena av Europa arbetade ensamma i skogen mer än i de finsk- och ryskspråkiga, och inte heller de som försöker förklara det svenska skogsråets karaktär med ensamma mäns erotiska fantasier i skogen har försökt hävda något sådant.

Gunnar Granberg (1935:21, 35, 38) har försökt koppla föreställningarna om ett kvinnligt skogsrå till manliga erotiska fantasier och de om ett manligt skogsrå till kvinnliga erotiska fantasier. Han menar att ju fler män det är som rapporterar om skogsrån, ju oftare är skogsrået uppfattat som kvinnligt, och tvärtom. Han går igenom materialet från Sydsverige, och finner ett samband mellan andelen manliga berättare och andelen kvinnliga (i motsats till manliga) skogsrån. Ju längre norrut vi kommer i södra Sverige ju färre manliga skogsrån finner vi, och ju mer manliga sagesmän, och detta sammanfaller i sin tur med ökningen av antalet milor, och andra typer av manliga ensamarbeten i skogen. (Granberg 1935: 36 ff). Men han inskränker denna diskussion till att gälla Danmark och södra Sverige, och i motsats till Tillhagen drar han inga slutsatser om vilket kön skogsrået skulle ha haft tidigare.

Samtidigt innehåller Granbergs egen avhandling många fakta som inte passar in i bilden. Utanför Danmark och Sydsverige verkar den här typen av samband saknas. Skogsrået och liknande väsen tenderar att vara manliga i Finland (Granberg 1935: 15) och Ryssland (Granberg 1935:16) men kvinnliga i de tyska områdena och västra Frankrike(Granberg 1935: 10ff), Polen (Granberg 1935:17) och Serbien (Granberg 1935: 18). Granberg försöker inte argumentera för att manliga ensamyrken skulle så mycket ovanligare i Ryssland och Finland än i Tyskland och Polen. Ett sådant påstående ter sig orimligt, även om jag medger att jag inte har undersökt saken.

Men det är inte nödvändigt att gå utanför landets gränser för att finna exempel som står i motsättning till det schema Granberg ställer upp. I fäbodområdet (Granberg 1935: 46) är skogsrået praktiskt taget alltid kvinnligt trots att nästan alla som mött henne här är kvinnor. Det är sant att det vid några tillfällen framträder en ”råndapojke” som antas vara skogsråets son, och som i några berättelser försöker förföra vallflickor. Men det ändrar inte på det faktum att skogsrået är kvinnlig även i fäbods- och ”övergångsområdet”.

Det vore nog mer rimligt att anta att skogsrået var kvinnligt redan före milornas tid, och att detta i sin tur möjliggjorde den typ av sexuella memorat/sägner som blev relativt vanliga i kolarberättelser. Att ett tidigare manligt väsen under loppet av några hundra år skulle byta kön för att bättre passa in i kolares sexuella fantasiliv verkar mindre troligt. Vilket kön skogsrået hade under de perioder då det inte funnits folkloristiska uppteckningar kan vi strängt taget inte veta, men varje diskussion om den saken måste ta hänsyn, dels till att kvinnliga väsen dominerar i hela det tyska språkområdet, dels att även sjörået är kvinnligt i den svenska folkloren. Det kan  vara sant att kombinationen av uppkomsten av manliga skogsyrken som kolning och tjärbränning, och kyrkans demonisering av folktrons väsen, bidrog till att förstärka erotiska drag hos skogsrået, så att hon ofta kom att kopplas till en farlig, okontrollerad och fördärvelsebringande sexualitet. Men att av detta dra slutsatsen att hon tidigare skulle setts som ett manligt väsen är oförsiktigt och verkar inte, så vitt jag kan se, ha stöd i materialet eller i den geografiska spridningsbilden.


Ensamma kvinnor i fäbodarna?
Ett av de områden där manliga sexuella fantasier inte kunde ge upphov till några skogsråvisioner var fäbodarna, efter det i stort sett inte fanns några män där. Fäbodområdet hade sin egen särart, och har sitt intresse eftersom kvinnors upplevelser troligen hade an avgörande betydelse för synen på skogsrån i hela det geografiska område där fäbodkulturen existerade.

Jag ska här än en gång, för enkelhetens skull, citera von Sydows syn på fäbodområdets skogsråföreställning:

"I Dalarnas fäbodstrakter, där de unga flickorna får tillbringa hela betestiden fjärran från bygden borta på fäbodarna, framträder skogsrået, rånda, på ett helt annat sätt, Fäbodsjäntan kan plötsligt få höra vallåtar och klangen av koskällor, och hon ser kanske en flicka komma drivande en bostadshjord. Hon blir glad åt att få träffa en kamrat där borta i vildmarken och skyndar att möta henne, men plötsligt är allt försvunnet. Det var inte verklig boskap och en verklig flicka. Det hela var en expektanshallucination, men fäbojäntan tror, att vad hon sett och hört, var rånda med boskap. Att man talar om och tror på rånda, beror uteslutande på expektanshallucinationer av här nämnt slag, och det finns ej minsta anledning till att man på förhand skulle ha diktat och trott på rånda såsom en skogens personifikation innan några sådana erfarenheter kommit till stånd. Expektanshallucinationen är tillräcklig att framkalla råndatron på slutledningens väg. Vad man sett och hört, måste finnas till. Mänskor /sic/ och vanligt boskap var det inte, alltså var det rånda med sin boskap. En skogspersonifikation skulle även i detta fall tagit sig ut på ett helt annat sätt". (von Sydow 1941 31).

Kommentaren är intressant. von Sydow går längre än troligen någon annan forskare i att betona skillnaden mellan skogsråföreställningen i fäbodsområdet och skogsråföreställningen i södra Sverige. För von Sydow har föreställningarna helt olika genes och man kan som sagt fråga sig varför båda i så fall fått namnet "rå".

Samtidigt är det en fördel att han betonar "övergångsområdets" egenart och att han lyfter fram den kvinnliga traditionens roll i detta område. Det finns avgörande skillnader mellan övergångsområdets bild av skogsrået och den sydsvenska.

von Sydows enfaktorella syn på skogsråföreställningens uppkomst är, som jag tidigare försökt visa, problematisk, men i just detta område är den än mer problematisk.

Den bild von Sydow ger är en av flickor som, ensamma i vildmarken, fylls av en så stark längtan efter en kamrat att de till och med börjar hallucinera fram låtsaskamrater, Om vi för tillfället bortser från von Sydows implicita teori om sexuella könsskillnader (ensamma män längtar efter sex, ensamma kvinnor längtar efter kamrater) är hans likaså implicita antaganden om förhållandena vid fäbodarna djupt felaktiga.

Fäbodarna har inte stora likheter med kolmilorna. Tvärtom var arbetet vid fäbodarna ett kollektivt arbete, där "vall-lag" av unga kvinnor delade på arbetsuppgifterna(Nyman, Anders 1963b: 105).
Anders Nyman (1963b: 101) skriver: "Vanligtvis turades fäbodjäntorna om att valla. När det var två flickor i getarlaget, skötte den ena vallningen under det den andra hade mjölkhushållningen som hand. De bytte sedan arbete nästa dag… Var man flera botöser fördelades arbetet i allmänhet så, att man vallade två dagar och var hemma den tredje. Ofta hade man någon flicka eller pojke till hjälp med själva vallningen"

Inte nog med det, i fäbodarna samverkade också i organiserandet av gemensamma fester, och även pojkvänner kunde komma på besök. ( Nyman Anders 1963b 112).

Åsa Nyman påpekar att trots det hårda arbetet "talar gamla 'butöser' nästan utan undantag med längtan i rösten om sina uppehåll där". (Nyman Åsa 1963: 154). :

Själva arbetsorganisationen och arbetets karaktär vid fäbodarna gör det mycket osannolikt att en ensam flicka under någon längre tid skulle ha lämnats ensam i en fäbod. Det fanns följaktligen knappas någon anledning att längta efter "sällskap" så mycket att det skulle ge upphov till hallucinationer

Men även om von Sydows teori är ohållbar, och aningen extrem,är det väsentligt att se skillnaden mellan skogsråföreställningen i fäbodskulturen och den som existerar söder om "fäbodsgränsen". (som är en viktig kulturgräns som även kan realtetras till en rad andra kulturella skillnader – jfr Bringéus 2000: 83)


Fäbodsgränsen och skogsråets karaktär
Fäbodgränsen, dvs. sydgränsen för fäbodområdet, anses vara en viktig gräns i svensk etnografi. Sigurd Erixon (1945: 9) skriver: "Den kanske mest djupgående kulturgräns, som ännu i vår tid kan konstateras i Sverige, är den där fäbodväsendet upphör och boskapsskötseln icke längre dominerar över jordbruket, en gräns som i vår tid går från Dalälvens utlopp och tvärs över landet via Åmål och ungefär till Svinesund vid Skagerack".

Det finns mycket skrivet om skillnader mellan norr och söder om denna gräns vad gäller materiell kultur, och även sociala relationer. Men även folktron påverkas av denna kulturgräns. Bringéus (2000: 83) noterar: "Norr om denna gräns finner man kulturdrag som är helt främmande söder härom som tätmjölk, torra ojästa bröd, fäbodar, särskilda byggnadstekniker och möbeltyper.."
Och tillägger: "T.o.m. skogsrået byter skepnad vid denna gräns". (Bringéus 2000: 83)

Men skogsrået byter inte endast skepnad, utan även beteende och egenskaper. I Gunnar Granbergs (1935) avhandling finns 35 kartor, som behandlar hur olika drag  i och i anknytning till skogsråföreställningen är utbredda i Sverige( och i viss mån i Danmark, Finland och Norge).

Det kan vara intressant att gå igenom dessa kartor, och jämföra dem med fäbodsgränsen. Det som utmärker fäbodskulturens skogsråberättelser är att informatörerna och de som rapporterats mött skogsrån är kvinnor, som lever i en speciell situation, och utför arbete på gen hand, i stort sett utan direkt inblandning från män.  Har detta> påverkat skogsråföreställning i hela området?

Fäbodsgränsen sträcker sig ju "från Dalälvens utlopp och tvärs över landet via Åmål och ungefär till Svinesund vid Skagerack" (Erixon 1945: 9). Erixon (1945: 10) har också på en karta visat fäbodsgränsens utsträckning i Sverige. Det kan vara intressant att jämföra denna karta med Granbergs kartor över utbredningen av olika föreställningar om skogsrået.

Ett av de klaraste sambanden är föreställningen att skogsrået har boskap, som i stort sett inte förekommer söder om fäbodsgränsen. (Granberg 1935: karta 12 och 13). Här är sambandet ganska uppenbart. Att de som arbetar på fäbodar uppfattar att skogsrået, liksom de själva, har boskap tyder också på en upplevelse av något gemensamt mellan människor och skogsrået, något som i stort sett saknar motsvarigheter i södra Sverige. Kolare berättar inte om att skogsrået har egna milor, och jägare brukar inte tala om att skogsrået också jagar djur.

På samma sätt är föreställning att skogsrået har en hund (Granberg 1935: karta 13) koncentrerat kring områdena norr om fäbodsgränsen.

Rået är, liksom människorna, hundägare, och det gör i viss mån rået mer "mänskligt".

Ett annat nästan lika klart samband är att föreställningen att skogsrået har en svans (och inte hål i ryggen) förekommer omkring och norr om fäbodsgränsen (Granberg 1935: karta 2). För min del skulle jag vilja föreslå att detta föreställningskomplex skulle kunna hänga ihop med föreställningen att rået har boskap. På båda dessa sätt förknippas skogsrået med djuren, både genom att hon äger djur, och att hon själv har en svans. Dessutom förstärker detta bilden av att rået ter sig mindre främmande och hotfullt i fäbodsområdet. Att ha ett hål i ryggen är någonting som skiljer ut rået från både människor och djur - .att ha svans gör rået mer lik djuren, och på så sätt placeras det i viss mån mer nära människorna.

Att skogsrået är naket, liksom att hon har långa, hängande bröst är en föreställning som nästan enbart finns söder om fäbodsgränsen.< (Granberg 1935: karta 3) Den första föreställningen torde ju vara kopplad till erotiska memorat och sägner från män med yrken som kolning och tjärbränning, den andra torde mer vara en del av bilden av skogsrået som bisarrt, och skrämmande. Båda saknas i stort sett ovanför fäbodsgränsen. Men även föreställningen att skogsrået har långt, vacker hår, eller kammar sig, saknas också i stort sett ovanför fäbodgränsen. (Granberg 1935: karta 4) . Nu kan båda dessa föreställningar varit kopplade till erotiska/romantiska fantasier, och> detta förstärker intrycket av att skogsråföreställningens erotiska laddning minskar i området norr om fäbodsgränsen.

Föreställningen om råets retsamma, hånfulla skratt, finns också huvudsakligen söder om fäbodsgränsen (även om det finns en del undantag) (Granberg 1935: karta 7)., liksom föreställningen att skogsrået får skogsvandrare att gå vilse. (Granberg 1935: karta 2). Detta är ju två av de scenarier som antyder någon form av fiendskap mellan människor och skogsrån. Även här ser vi att skogsrået uppfattas om mindre hotfullt norr om fäbodgränsen.

Däremot finnas det ett tema, där skogsrået beter sig fientligt, norr om fäbodgränsen. Det är i föreställningen att skogsrået kan röva bort boskap och hålla boskap fången i skogen. Denna föreställning förekommer, av naturliga skäl, i stort sett bara norr om fäbodgränsen. (Granberg 1935: karta15) .

Sägnen om att skogsrået hjälper kolaren (Granberg 1935: karta18).&nbsp; (i en närapå äktenskapsliknande relation) har en egenartad spridning. Den koncentreras nämligen strax söder om och strax norr om fäbodsgränsen och återfinns inte längre söderut, eller längre norrut.

Föreställningen om att skogsrået blir skjutet (Granberg 1935: karta 25) (av en människa) återfinns endast söder om fäbodsgränsen, vilket förstärker intrycket att den öppet fientliga relationen mellan skogsrån och människor framförallt finns söder om gränsen. Men även föreställningen om att åskan slår ihjäl skogsrået återfinns endast söder om fäbodsgränsen (Granberg 1935: karta 26).

Benämningen på skogsrået har också ett visst intresse. Det helt dominerande namnet ovanför fäbodsgränsen är råhanda, rånda eller varianter av dessa. (Granberg 1935: karta 28). Det är intressant att detta är det enda område där namn som å ena sidan betonar det rådande och härskande, men å andra sidan inte lyfter fram skogen i själva namnet, förekommer.

En annan skillnad som Granberg lyfter fram är att föreställningarna i vad han kallar "övergångsområdet" (d.v.s., området norr om fäbodsgränsen) är mindre sägnifierade och mer individuella. (Granberg 1935: 53) . Härtill kan tilläggas, att man från dessa områden ibland träffar på berättelser som inte bara beskriver situationer där människor drar nytta av skogsrån, eller har erotiska kontakter med dem (vilket förekommer ganska ofta även söder om gränsen) utan även berättelser som antyder vänskap, tillgivenhet mellan skogsrå och människa eller beundran från människans sida.
Sammantaget framställs skogsrået i "övergångsområdet" som mindre främmade, mindre fientligt, mindre annorlunda och mindre "ondskefullt".


Fäbodskvinnors speciella kontakt med rået
I sin inledning till sin antologi om fäbodar berättar Hans Lidman en personligt hållen berättelse om hur han som sjuåring tillsammans med andra barn tog emot ”Raska-Kerstin”, som arbetat på en fäbod under sommaren. När hon kom tillbaka hade hon gett de yngre pojkarna&nbsp; något hon kallade för ”ostaväsen”, små figurer som liknande människor. När hon överlämnande dem viskade hon, svagt men fullt hörbart: ”-Det här, det är en hälsning from Troll-Segre!” Troll-Segre var uppenbarligen ett lokalt namn på skogsrået, eller rånda, och Kerstins viskandet verkar ha varit effektfullt: Lidman fortsätter: ”Troll-Segre hade jag hört talas om förr. Hon var egentligen farlig, hon var boastintans skräck. Hon förvände synen på folk och ställde till med en massa trassel. Men ibland, mot somliga, var hon hjälpsam. Jag gömde mitt ostaväsen i byxfickan, som på den tiden inte hade någon botten, och höll det i handen hela kvällen. Och tanken gick gång på gång till Raska-Kerstin och livet därute i fäboden. Var kanske hon en av de få, som var god vän med Troll-Segre! Hur kunde Segre annars skicka hälsningar till oss pojkar? Och hur säg det egentligen ut däruppe i fäboden, långt, långt borta i mångmilaskog? För 7-åringen blev fäboden mystik och spänning, en förtrollad skog, långt borta i mångmilaskog!”

Denna berättelse ger en bild av hur åtminstone en del av de kvinnor och flickor som arbetade på fäbodar kunde anses ha någon form av privilegierad kontakt med en typ av övernaturliga väsen, som andra vanligtvis inte hade. Det går igen i många memorat, där pojkar som besöker flickor på fäbodar invigs i de mystiska hemligheterna av de initierade flickorna.

Fäbodsgränsen anses ju vara en av de viktigaste kulturgränserna i Sverige (Bringéus 2000:83, Erixon 1945: 9). Det är anmärkningsvärt att en av de mest utpräglade kulturgränserna, med stora skillnader inte bara i materiell kultur utan även i folktron, sammanfaller med just fäbodarnas sydgräns. Är det en tillfällighet eller kan existensen av just fäbodarna ses som den viktigaste orsaken till de folkloristiska skillnaderna?

Fäbodsarbete blev ett kvinnoyrke efter 1686, då det stadgades att endast kvinnor skulle få valla boskap. Syftet med lagen var att förhindra tidelag, och den lagen kom att effektivt förvandla fäbodarna överhuvudtaget till en nästan exklusiv kvinnlig zon. Enligt Anders Nyman (1963a: 38) var det ganska vanligt att män användes som vallkarlar före 1686; å andra sidan skriver Montelius (1975: 76): ”Inom fäbodsområdet i norr har arbetet i fähuset i varje fall sedan medeltiden varit kvinnogöra, och kvinnliga vallhjon har tydligen dominerat. ”

Det skulle vara intressant att ta del av några mer grundliga analyser av fäbodsarbetets karaktär som kvinnoyrke, och hur det påverkade de sociala relationerna inom fäbodarna och i den omgivande kulturen. I Thorborg Tryggvasdotter Thyselius (1963) personligt hållna skildring av livet i fäbodarna får man intrycket av en ganska speciell tillvaro, där kombinationen av en kvinnligt dominerad arbetsmiljö, en geografisk isolering och närheten till (den vilda) naturen, skogar och myrar, skapade en ganska så ovanlig stämning.

En viktig del av denna stämning var åtminstone en bra bit in i 1900-talet närheten till övernaturliga väsen (Nyman, Åsa 1963: 154 ff; Nyman 1977: 58 ff).

De berättelser som finns från de som arbetade i fäbodarna i genomgående positiva, trots det hårda arbetet (Nyman 1977: 58) Fäbodkulturen kan ses som en positivt upplevd, avskild kvinnogemenskap, som bland annat kännetecknades av en speciell närhet till olika typer av övernaturliga väsen.

Jag har tidigare gått igenom hur skogsrået förändras i fäbodsområdet; det är uppenbarligen att den skogsråbild som skapades i just fäbodarna påverkade den omgivande kulturen. Inom just fäbodarna kan man bland annat notera hur skogsrået lånar drag av vittrorna, att relationen till skogsrået i stort sett aldrig har den oförsonliga kampkaraktär som ofta finns i manliga berättelser, att de erotiska inslagen, i den mån de finns, handlar om relationen mellan fäbodflickor och ”råndapojken”, skogsråets son, att med undantag av berättelser som påverkats av tibastsägnen (flickan skyddas mot råndapojkens inflytande genom att hon får inta tibast och vänderot)memoraten i stort sett inte är sägnifierade, och en ofta, men långt ifrån alltid, ganska så familjär relation mellan råna och fäbodflickorna.

Det bör också noteras att vittror och småfolk är viktigare och mer frekvent förekommande än skogsrån i fäbodsmemorat.

En närmare komparativ studie av skillnader mellan skogråmemorat från fäbodarna och från ett exklusivt manligt yrkesområde som kolarens, skulle vara intressant.


Referenser
Bringéus, Nils-Arvid, Människan som kulturvarelse, Carlssons Stockholm 2000.

Davidson, H.R. Ellis, Myths and Symbols in Pagan Europe : Early Scandinavian and Celtic religions, 1988

Eskeröd, Albert, Årets äring, Stockholm 1947

Erixon, Sigurd, Svenska kulturgränser och kulturprovinser, Stockholm 1945

Frazer, James, Golden Bough; part V, Spirits of the corn and the wild, vol. 1, New York 1951

Granberg, Gunnar, Skogsrået i yngre nordisk folktradition, Uppsala 1935

Hultkrantz, Åke (red), The supernatural owners of nature, Stockholm 1961

Lidman, Hans, En boajäntas hemkomst, i: Hans Lidman (red) Fäbodar,
LT:s förlag 1963

Liungman, Waldemar, Sveriges sägner i ord och bild, del 2, Stockholm 1958

Montelius, Sigvard,  Leksands fäbodar, Leksand 1975

Motz, Lotte, The Winter Goddess: Percht, Holda and related figures,
Folklore 95 1984

Nilsson, Martin P.n, Årets folkliga fester, Stockholm 1936

Nyman, Anders, Den svenska fäboden – ålder, uppkomst, utveckling, i: Hans Lidman (red) Fäbodar, LT:s förlag 1963a

Nyman, Anders, Hur man levde i fäboden, i: Hans Lidman (red) Fäbodar,
LT:s förlag 1963b

Nyman, Åsa, Trolska väsen och vardagsvidskepelse, i: Hans Lidman (red) Fäbodar, LT:s förlag 1963

Nyman, Åsa, Fäbodarnas osynliga invånare, i: nordiskt fäbodsväsen; Nordiska Museet, Stockholm 1977

Thyselius, Thorborg Tryggvesdotter, Fäbodvall, Stockholm 1963

Tillhagen, Carl-Herman, Malmsägner och gruvskrock, Falun 1988

von Sydow, Carl Wilhelm, Gammal och ny traditionsforskning, Folkkultur 1/ 1941

Swahn, Jan-Öjvind, Häxor, tomtar, jättar och huldror, Stockholm, Bonnier 1964